Socialister gör det enkelt för sig
Nina Björk rannsakar marknadsimperialismen men missar en av dess mest snabbväxande miljardbranscher: den radikala ideologiindustrin.
Toppbild: JESSICA GOW / Sakchai Lalit
Mark Twain och Oscar Wilde brukar vara säkra gissningar. Churchill, om det är brösttoner. Men hur många av er skulle gissa på Thaksin Shinawatra, Thailands premiärminister för tjugo år sedan, när någon kommer dragande med ett minnesvärt citat?
Det här är bara en av de fascinerande detaljerna i Nina Björks artikel i DN nyligen. Shinawatra sade tydligen någon gång där strax efter millennieskiftet att han var ”vd för Thailand Inc” och Björk har inte glömt det.
Man kan aldrig veta vilket utslängt citat som fastnar på kaklet i en socialists mentala köksregioner.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är sådant som får mig att tvivla på huvudbudskapet i Björks text: ”Att vara socialist har aldrig varit enklare”. Själv får jag anstränga mig för att minnas vad Thailands nuvarande premiärminister heter.
Fast, det är klart, det har väl aldrig varit särskilt svårt att vara socialist, så länge man kan vara det i opposition. Det är först när staten ramlar i knät på socialisterna som det jobbiga börjar. Antingen blir man en av socialisterna som går vinnande ur de interna maktstriderna. Då får man ägna resten av livet åt att leda förföljelsen av oliktänkande, felplanera behovet av toalettpapper och att låtsas som att det regnar när de radioaktiva molnen från havererade kärnkraftverk drar in över grannländerna. En del gillar sådant, men det är ändå en udda böjelse. Eller så är man en av socialisterna som går förlorande ur de interna maktstriderna och då är resten av livet beklagansvärt kort.
Vilket inte betyder att livet är så mycket lättare för ”liberalerna”, som Björk kallar alla till höger om Proletären.
Hon har ju en poäng i att alla dessa myndighetschefer, sjukvårdsdirektörer och kommunalråd som i tjugo-trettio år inbillat sig att de är entreprenörer kan gå vem som helst på nerverna. Kanske rent av driva en del in i marxismen. När chefen för arbetsförmedlingen häromveckan förklarade att de inte längre kommer att kalla arbetslösa för ”kunder”, fick det mig att glatt gnola en halv dag. Men under ”liberalernas” vaktpass har det trots allt hänt mer än att en drös byråkrater fått frikort att leka affär. Nina Björk missar en hel, blomstrande sektor i vår ”transaktionella” samtid.
Här har ni en modern tumregel: det som börjar som radikala rörelser slutar i geschäft. RFSL drar in drygt åtta miljoner om året i ”hbtqi-certifiering”. Den globala marknaden för ”hållbarhetskonsulter” har växt exponentiellt de senaste åren och beräknas nu omsätta ungefär 65 miljarder dollar. Enligt konsultfirman McKinsey närmar sig den världsomspännande marknaden för ”mångfald, rättvisa och inkludering” – DEI, som amerikanerna kallar den här särskilt hala formen av planmässigt mästrande identitetspolitik – 15 miljarder dollar.
Personalavdelningen på vanliga företag, som mest brukade ägna sig åt semesterplanering och övertidsredovisning, heter numera HR och har växt lika exponentiellt som konsulterna de försörjer. De har sitt eget språk, strikta moralregler och håller schemalagda omskolningsläger för personalen. Det är som om Röda Khmererna satts på bolag.
Källan är förstås universiteten, där de franska filosofernas handgångna till sist lyckats dekonstruera och poststrukturera sanning och fakta så att allt som finns kvar är olika diskurser, konkurrerande världsbilder och till sist ren, hård makt.
Ungefär som i socialistiska samhällen, för att återknyta till Björk.
Kanske undviker hon ämnet eftersom hon tycker hon att det är lite pinsamt att ”marknaden” och den radikala politiken har gått hand i hand i tjugo år. Eller så hör hon till de hemmablinda som drivit på den här ideologiseringen av precis allt, men inbillar sig att politiseringen börjar först nu, när motreaktionen kommer.
Jag vet inte. Kanske har Thaksin Shinawatra något att säga om saken?
***
Läs även: Borde inte fler åka dit för mened?
Läs även: Drömmen om den stora koalitionen
Mark Twain och Oscar Wilde brukar vara säkra gissningar. Churchill, om det är brösttoner. Men hur många av er skulle gissa på Thaksin Shinawatra, Thailands premiärminister för tjugo år sedan, när någon kommer dragande med ett minnesvärt citat?
Det här är bara en av de fascinerande detaljerna i Nina Björks artikel i DN nyligen. Shinawatra sade tydligen någon gång där strax efter millennieskiftet att han var ”vd för Thailand Inc” och Björk har inte glömt det.
Man kan aldrig veta vilket utslängt citat som fastnar på kaklet i en socialists mentala köksregioner.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är sådant som får mig att tvivla på huvudbudskapet i Björks text: ”Att vara socialist har aldrig varit enklare”. Själv får jag anstränga mig för att minnas vad Thailands nuvarande premiärminister heter.
Fast, det är klart, det har väl aldrig varit särskilt svårt att vara socialist, så länge man kan vara det i opposition. Det är först när staten ramlar i knät på socialisterna som det jobbiga börjar. Antingen blir man en av socialisterna som går vinnande ur de interna maktstriderna. Då får man ägna resten av livet åt att leda förföljelsen av oliktänkande, felplanera behovet av toalettpapper och att låtsas som att det regnar när de radioaktiva molnen från havererade kärnkraftverk drar in över grannländerna. En del gillar sådant, men det är ändå en udda böjelse. Eller så är man en av socialisterna som går förlorande ur de interna maktstriderna och då är resten av livet beklagansvärt kort.
Vilket inte betyder att livet är så mycket lättare för ”liberalerna”, som Björk kallar alla till höger om Proletären.
Hon har ju en poäng i att alla dessa myndighetschefer, sjukvårdsdirektörer och kommunalråd som i tjugo-trettio år inbillat sig att de är entreprenörer kan gå vem som helst på nerverna. Kanske rent av driva en del in i marxismen. När chefen för arbetsförmedlingen häromveckan förklarade att de inte längre kommer att kalla arbetslösa för ”kunder”, fick det mig att glatt gnola en halv dag. Men under ”liberalernas” vaktpass har det trots allt hänt mer än att en drös byråkrater fått frikort att leka affär. Nina Björk missar en hel, blomstrande sektor i vår ”transaktionella” samtid.
Här har ni en modern tumregel: det som börjar som radikala rörelser slutar i geschäft. RFSL drar in drygt åtta miljoner om året i ”hbtqi-certifiering”. Den globala marknaden för ”hållbarhetskonsulter” har växt exponentiellt de senaste åren och beräknas nu omsätta ungefär 65 miljarder dollar. Enligt konsultfirman McKinsey närmar sig den världsomspännande marknaden för ”mångfald, rättvisa och inkludering” – DEI, som amerikanerna kallar den här särskilt hala formen av planmässigt mästrande identitetspolitik – 15 miljarder dollar.
Personalavdelningen på vanliga företag, som mest brukade ägna sig åt semesterplanering och övertidsredovisning, heter numera HR och har växt lika exponentiellt som konsulterna de försörjer. De har sitt eget språk, strikta moralregler och håller schemalagda omskolningsläger för personalen. Det är som om Röda Khmererna satts på bolag.
Källan är förstås universiteten, där de franska filosofernas handgångna till sist lyckats dekonstruera och poststrukturera sanning och fakta så att allt som finns kvar är olika diskurser, konkurrerande världsbilder och till sist ren, hård makt.
Ungefär som i socialistiska samhällen, för att återknyta till Björk.
Kanske undviker hon ämnet eftersom hon tycker hon att det är lite pinsamt att ”marknaden” och den radikala politiken har gått hand i hand i tjugo år. Eller så hör hon till de hemmablinda som drivit på den här ideologiseringen av precis allt, men inbillar sig att politiseringen börjar först nu, när motreaktionen kommer.
Jag vet inte. Kanske har Thaksin Shinawatra något att säga om saken?
***
Läs även: Borde inte fler åka dit för mened?
Läs även: Drömmen om den stora koalitionen
