Som på Katarinas tid

Men hur blir det med partierna? Kommer Stefan tillbaka? »Jag står till förfogande som statsminister igen«, var hans omedelbara kommentar till förlusten. »Nu uttrycks förhoppningar att vi i Socialdemokraterna ska bli stödparti. Det är en tanke som kan avskrivas fullständigt«, sade sedan Stefan stridbart. Det visar sig att Socialdemokraterna är uppretade. De tycker att det är oförskämt av Alliansen att offentligt berätta att de gjort en invit till Socialdemokraterna. Det borde uppenbarligen ha hållits tyst om detta. Och så ogillar S att talmansvalet inte gick deras väg.

Så Stefan varken vill eller kommer att avgå som partiledare. Det skulle annars kunna vara en idé, om man har gjort vad som, av inte helt bortkomna bedömare, betecknas som att katastrofval. Men Stefan har annat att tänka på nu.

Ska moderate Ulf Kristersson stiga fram som statsministerkandidat? 

Annie Lööf verkar vilja bli det och hon har sina förespråkare. Liberalernas Nyamko Sabuni till exempel. 

Men vad säger Nyamkos partikamrat Jan Björklund? Han svarar inte nej på frågan ifall S kan ingå i en regering tillsammans med Alliansen. Det borde han ha gjort, om han tänkt driva igenom en tidigare vitt omtalad alliansregering. 

Fast Ebba Busch Thor säger att hon inte utesluter att sitta i en regering som får stöd av SD, så kanske underlaget för en allians redan gått förlorat?

Vem som gör vad och vem som tar vem, vet vi inte. Men vi vet en annan sak, och det är att det rödgröna regeringsunderlaget, där också V ingår, är ett mandat starkare än alliansen. Den detaljen gör att vi direkt kan dra slutsatsen att de som mest aktivt kommer att arbeta mot genomförandet av ett extraval är de rödgröna. Så fungerar ett nollsummespel. Det du förlorar, det vinner en annan.

Och så Sverigedemokraterna då, som blev tredje största parti. Kanske hade somliga av dem trott att de skulle bli störst. Det och etablissemangets försök att isolera partiet räcker bra som förklaringsmodell till SD:s nu uttalade ambition att göra sitt yttersta för att stoppa, eller fälla, varje regering som inte ger partiet inflytande i förhållande till dess storlek. Se där, ett nätt litet resultat av ett demokratiskt val. 

På sin första presskonferens sa sig Andreas Norlén vara just talman ­– och inte trollkarl. Vilket gör att vi alla fattar, att han fattat. Han har inte landat drömjobbet.

Varifrån känner vi igen detta spektakel? Hade inte partierna varit så upptagna med det politiska spelet, så hade detta ord väckt ont blod. Kommer ni ihåg hur förargade politikerna var på medierna som ägnade så mycket av valrörelsen åt »spelet«? Nu är det ändrat. Och ordvalet spektakel betyder helt enkelt att partipolitiken är svår att ta på allvar. Ganska ofta, men framför allt just nu.

Partierna har börjat kasta principer över bord. Det som tidigare varit praxis är det inte längre. Deltagarnas minnen uppvisar allt sämre överlevnadslängd och blickarna riktas inåt. Vad påminner detta om?

Lägger man bilden av den nutida svenska riksdagen bredvid den av Vasa-ätten, blir det intressant. Visst, Gustav Vasa fixade ett enat svenskt kungadöme. Förtroendet för honom brukar utryckas som att han grundade den moderna nationalstaten, och blev vår landsfader. Låter tryggt, ett ord med hög status i Sverige. Undanröja kyrkan, centralisera, beskatta och stänga katolska kloster. Stabiliserande faktorer som verkar moderna. Gustav Vasas eftermäle glänser precis som det förtroende det moderna politiska systemet brukade ha.

Men Gustav tillät sig mått och steg som liknar det vi nu ser i politiken. När täckelset faller syns de raka högrar och de vänster-svingar som delas ut. Löften ges och rundas, nya konstellationer blir tydliga. 

Den som liksom jag ägnat de senaste dagarna åt »Vasadrottningen«, en biografi över Gustavs tredje hustru (av Karin Tegenborg Falkdalen), vet att Katarina Stenbock inte skulle ha blivit förvånad över något av det vi ser. Och ärligt talat, politik handlar om makt och makt är inget man får. Den tar man. Det är bara så mycket lättare att urskilja spektaklet på några hundra års avstånd.