Som psykiatrin fungerar i dag kommer det att ske fler mord

Medan Sverige förberedde sig för jul- och nyårsledighet förberedde sig Nimos familj för hennes begravning. 

Söndagen den 16 december satte sig den 28-åriga undersköterskan Nimo Daud på bussen för att åka hem efter sitt arbetspass. Hon steg av i Märsta och pratade samtidigt med en väninna i telefonen. Samtidigt steg en man av som Nimo inte kände och följde efter henne. Plötsligt avbröts samtalet med väninnan av ett skrik. Därefter blev det tyst. 

Mannen som hade följt efter Nimo hade huggit henne med kniv. Skadorna var så allvarliga att hon dog på platsen. Det blev några artiklar i tidningar och något inslag på TV och en psykiatriker fick förklara hur sådant kan hända. Vi som hörde och läste om tragedin går vidare i våra liv. Kvar i sorgen blev maken som förlorade sin fru, föräldrarna som förlorade sin dotter, syskonen som förlorade en älskad syster och väninnan som kommer att leva med traumat resten av sitt liv. 

När jag läser att mördaren har tvångsvårdats flera gånger blir jag förtvivlad över att en så svårt sjuk man släppts ut och kunnat gå ut i staden. I dag är det endast rättspsykiatrin som kan låsa in människor en längre tid. Där sitter de som dömts för brott, men som på grund av sitt psykiska tillstånd vid brottstillfället inte kan dömas till fängelse. Även i rättspsykiatrin är situationen pressad och platserna räcker inte till. På en vanlig slutenvårdsavdelning är möjligheterna små att hålla kvar människor mot deras vilja, mer än korta perioder när de är akut farliga för sig själva eller andra. Det är som det ska vara. Förutom för en liten grupp patienter; de som gång på gång visar sig vara farliga för andra för att de inte kan eller vill sköta sin medicinering eller inte tar emot hjälp från vården. 

Det är dags att inse att dessa patienter måste leva på en låst avdelning. 

Jag har arbetat inom psykiatrin i 14 år och utifrån mina erfarenheter ska jag försöka ge min syn till bakgrunden till denna tragiska händelse. Jag måste börja med den psykiatrireform som genomfördes för 30 år sedan. Ambitionen var att människor med psykiska problem skulle kunna få stöd att bo själva och få möjlighet till ett självständigt liv. Tanken var god, men hur kunde man tro att alla patienter skulle följa sin medicinering? Och hur kunde man intala sig att det inte skulle behövas någon form av vård med daglig tillsyn och möjlighet till tvångsvård, över huvud taget? 

Det ligger i sakens natur att de svårast sjuka, de med psykos, inte inser att de är sjuka. De goda avsikterna i psykiatrireformen från 1995 har helt enkelt slagit fel. Mordet på Nimo är ett bevis på det. Som psykiatrin fungerar i dag kommer det tyvärr att ske fler mord. 

Vi har en stor grupp bland de svårast sjuka patienterna, de med psykossjukdom, som saknar sjukdomsinsikt och inte vill ta sina mediciner. Vi står handfallna och kan inte ingripa, förrän de själva talar om att de tänker ta sitt eget eller någon annans liv. Det hjälper inte att anhöriga larmar, att de ser att nu är det på väg att hända något farligt igen. Det räcker inte att den sjuka personen gång på gång avbryter sin medicinering. Så länge den sjuka orkar samla sig några minuter och uppträda normalt i det läkarmöte som krävs för bedömning av om patienten måste läggas in mot sin vilja, så blir det inte tvångsvård. Och blir det ändå det, är inläggningen ofta kort. 

Återigen, så ska det vara i de allra flesta fallen, man ska inte kunna frihetsberöva människor utan sträng prövning av skälen. Problemet är att vi i dag saknar lagliga möjligheter att låsa in den specifika grupp svårt sjuka människor som faktiskt behöver det, kanske under en lång period, kanske till och med livet ut. Lagen och vården har inget utrymme för den här gruppens behov av vård och inte heller för att på så sätt skydda samhället. 

Vi måste bygga sjukhus som ger vård under former som är värdiga ett välfärdssamhälle. Det sjukhus, eller vårdform, som jag tänker mig ska kunna erbjuda mer än en låst dörr. Där ska patienterna få sysselsättning, gemenskap och stimulans. Sjukhuset skulle, om det hade rätt förutsättningar att ge patienterna en vardag med god kvalitet, inte behöva ha läkare på plats. Det skulle räcka att sjuksköterskor och annan vårdpersonal som kunde konsultera läkare vid behov. Det skulle inte heller behöva vara samma personaltäthet som på en akutpsykiatrisk avdelning, eftersom patienterna inte skulle vara i behov av samma akuta behandlingar, som till exempel elbehandling, och inte heller behöva följas på olika undersökningar, som till exempel röntgen och EKG. 

Bedömningen av fara för andra görs också bara i det korta perspektivet, om patienten är omedelbart farlig. Så är lagen utformad i dag. Så även om vi i psykiatrin kan veta att en patient på sikt kommer att bli farlig, måste vi släppa ut patienten, hålla andan och hoppas på att inte ytterligare en ung kvinna som Nimo blir offer för en psykiatri som sviker. 

***

Läs även: Bristande omdöme inom psykiatrin är vanligare än vad jag har trott

Läs även: Jag ser tvångsvård som en rättighet