Sommaren har besegrat mina fördomar
Det enda som finns kvar från förr är högljudd dumhet. Hur ska man besegra den? Fokus vikarierande kulturredaktör Mikael Timm om en ovanligt bråkig men vacker sommar.
Toppbild: AP
Det har varit en osvensk sommar. Alldeles för varm, alldeles för vacker. Och bråkig. Någon nyhetstorka har inte rått denna sommar. De där långa dagarna då vi journalister skickades ut för att provmäta jordgubbar, om det går att steka ägg på ett biltak eller om parkeringsplatserna verkligen krympt? Inte mycket sådant. Bolånen, det amerikanska presidentvalet, Putin och klimatet tog inte ledigt.
Det enda som finns kvar från förr är högljudd dumhet. Hur ska man besegra den? Visst, det är en obegåvad fråga som antyder att frågeställaren är en Messerschmidt – alltså en killgissare som inte ens lärt sig att det heter besserwisser. Men ändå… borde man inte göra något åt den allmänna dumheten?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
När jag gick i skolan ansågs tyska fortfarande vara ett språk värt att studera och frasen ”Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves” fastnade utan svårighet hos oss tonåringar precis om den gjort hos Schiller som i sin tur fått den från Zenon.
Orden dök upp ur det undermedvetna en morgon på ett slitet vandrarhem i Skåne. Från våningssängen betraktade jag gräsplanen där gamla husvagnar och lyxiga campingbilar manövrerades på alla sorters språk och fridfullt samsades med motorcyklister och vandrande naturfundamentalister. Plötsligt slog det mig att sommaren besegrat grälkulturen utan att någon lagt märke till det.
Som författare och dokumentärfilmare tycker jag i dystra stunder att identitetspolitiken rycker undan mattan för allt jag gör. Kan man någonsin berätta om en annan människa utan att vara som hen. Kan jag skriva om en kvinna fast jag är man? Kan jag recensera en bok om amerikanska södern trots att jag inte är amerikan? Kan jag förstå en klassisk pjäs trots att jag är född tvåtusen år efter urpremiären?
På vandrarhemmets veranda insåg jag att svaret är ja. En tysk medelålders man kom cyklande på samma sorts cykel jag själv tar mig till kontoret med. Han tog fram en orange påse och började sätta upp sitt tält. Det var uppskattningsvis 180 cm långt, 60 cm högt och en dryg meter brett. Sedan vinkade han åt mig, lade sig platt på marken och ålade in i tältet där han uppenbarligen föll i sömn ty lätta snarkningar hördes över gräsmattan där barnen lekte och en far försökte lära sin son perfekta tennisservar utan att ha vare sig tennisracket eller tennisplan till förfogande. Runt om lagade medelålders svenska par snabbmat, ett ungt par från Milano drack prosecco i kristallglas, en man gjorde muskelövningar och beundrade sina tatueringar, en arabisk familj berättade historier…
Alla delade vi en sommardag utan att störas av att grannen tillhörde en annan kultur. Jag återvänder till min dator och läser i Wikipedia att identitetspolitik är politik som särbehandlar grupper inom samhället i syfte att värna dem mot orättvisor.
Må vara. Men i praktiken används identitetspolitik för gynna det egna tolkningsföreträdet och utesluta andra. Logiskt sett borde identitetspolitik omöjliggöra demokrati för om vi inte kan förstå någon som inte är exakt som vi själva – hur ska vi då styra det gemensamma?
Och ändå… precis som gästerna på vandrarhemmets gräsmatta måste vi dela tid och rum. Gunnar Ekelöf som ofta satt i sin trädgård avslutar sin dikt Eufori med en stillsam programförklaring:
Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika.
De orden tar jag med mig in i den högljudda hösten.
***
Läs även: Började tiden med en antik kastrering?
