Sagan om tiggaren och återvinningsstationen
Mitt liv förändrades när jag flyttade några kvarter och fick närmare till en minutiöst skött återvinningsstation.
Toppbild: TT
Precis utanför porten där jag bodde förut fanns en återvinningsstation. Den var mycket populär, vilket säkert var bra ur ett hållbarhetsperspektiv. Men den ställde till problem för oss boende eftersom den ständigt var överfull och fick kvarteret att påminna mer om en soptipp i Manila som jag besökte i ungdomen, än den burgna stadsdel i Stockholms innerstad där den var belägen. Saken blev inte bättre av att stationen emellanåt användes som toalett av berusade nattvandrare.
Alla bostadsrättsföreningens försök att få Stockholms stad att antingen flytta de gröna containrarna eller förbättra städningen möttes med beskedet att stationen sköttes av en entreprenör med det svåruttalbara namnet FTIAB samt en uppmaning att kontakta deras kundtjänst. FTIAB kunde endast nås via mejl och brukade (efter några veckor) bemöta klagomål genom att hänvisa till kommunens trafikkontor, eftersom det ansvarade för renhållningen av gator och torg. Cirkeln – eller kanske kretsloppet? - var sluten.
I höjd med pandemins utbrott flyttade jag några kvarter och mitt liv förändrades då jag fick närmare till en annan återvinningsstation. Inte en pappersbit på marken, inte en plastpåse som yrde i vinden, inte en dåligt ursköljd konservburk i sikte. Den nya anläggningen sköttes exemplariskt av vad jag förmodar var en tidigare tiggare som hade sadlat om. Han tog hand om ”kundernas” påsar och sorterade snabbt innehållet i rätt kärl. Det enda han begärde i gengäld var att man gav honom sina pantflaskor. Arrangemanget fungerade så väl att ryktet om den fina stationen spred sig och fler började använda den. Stationschefens säck med pantburkar fylldes allt tidigare för varje dag som gick.
Parallellt med detta har en annan process pågått. Under de år jag bodde på den gamla adressen fanns ett stort antal tiggare i Stockholm liksom i övriga landet. Bara på den korta promenaden till snabbköpet brukade jag passera tre, fyra stycken. Numera är de sällsynta. Ingen myndighet vet vart de tog vägen eftersom EU-migranter inte registreras i Sverige. Men jag vet i alla fall var en av dem finns; han tar fortfarande hand om sin – och nu även min – återvinningsstation.
***
Läs även: Vart tog alla tiggare vägen?
