Sopsortering smäller högst av alla dygder

Sopsorterarna har ännu inte ett skyddshelgon, så vitt jag kunnat utröna. Det närmsta man kommer är antagligen den heliga Kateri Tekakwitha, en halvmohawk på 1600-talet som helgonförklarades för drygt tio år sedan. Hon är ekologernas och miljöaktivisternas skyddshelgon. Hon är dessutom skyddshelgon för dem som förlöjligas på grund av sin fromhet. Det gör henne särskilt passande att åberopa i just den här texten. 

Man får alltid med sig något hem från Fokus julmiddag. I år fick jag med mig en förkylning och upplysningen att sopsortering smäller högst av alla dygder, om man frågar det svenska folket. Det är mätt och färdigt: mod, ärlighet, måttfullhet – jag vågade inte ens fråga om kyskhet fanns med på listan – utgör fortfarande något slags dygdens undervegetation. Lite lagom viktiga, så där. Men sopsortering svävar högt däröver, som det svenskarna anser vara det allra mest beundransvärda karaktärsdraget. 

Nu är ju sopsortering, till att börja med, inte ett karaktärsdrag, utan en aktivitet. Men det säger också något om den tid vi lever i. Etik har väl i någon mån alltid varit en publiksport, men nu har den blivit det till den grad att det egentligen bara handlar om vad publiken tycker. Och publiken kan inte se vad man tänker, bara vad man gör. 

Den måttfulle är måttfullt diskret. Sopsorteraren syns. 

När dygderna främst blivit ett sätt att fiska efter andra människors godkännande – eller kanske snarare att undvika deras förkastelsedom – går moral nästan oundvikligen över i moralism. Det enda som står i vägen för en ständig värdering av andra människors moraliska halt i ett sådant läge, är vanlig hyfs och social kompetens. 

Sådant gjorde pandemin slut på.  

Att det finns latenta moralväktare mitt ibland oss visste vi förstås redan. Men smittspridningen förlöste dem från offentlighetens absurda ytterkanter och placerade dem i mitten. De var både fler och mer nitiska än jag hade kunnat gissa. När sedlighetspolisen fick sätta tonen blev det nya normala inte bara att säga åt vuxna människor att de borde tvätta händerna, utan att fälla moraliska domar över vänner, släkt och grannar i snart sagt varje avseende. 

Vem gjorde onödiga butiksbesök? Vem bjöd gäster på middag? Vem reste, utan att ha fullgoda skäl? 

Moralismen kläddes i hyperboler om egoism och bristande solidaritet. Men det handlade egentligen om att njuta av en krissituation som satte normala sociala hänsyn ur spel. Äntligen kunde man säga vad man alltid tänkt. Moralväktarna var rusiga i sin förlösning. 

Pandemin är över, men vi har vant oss vid moralismen. Den har gott om infallsvinklar, för politiken moraliserades redan före pandemin. Oavsett om ämnet är finanser, trafik eller elproduktion, behandlas varje politiskt ställningstagande numera som en moralisk markör. Praktiska lösningar på problem kommer i bästa fall i andra hand. I första hand är ställningstaganden till för att kunna utfärda en moralisk dom över den som uttryckt dem. God eller ond? 

Och till och med i vänstern gäller individualismen. Kollektiva problem omvandlas till individuella problem. Det viktiga är att visa vem man är.  

Känner du flygskam? Har du en relation med ”din” tiggare? Sopsorterar du? 

Pandemin är över, men svenskarna har sagt sitt. Vill du räknas som from 2024, vet du vad som gäller. 

***

Läs även: Är Trump den största fascisten i rummet?

Läs även: Karin Ernlund är min nya favorit