Söta, rara huligan
Det finns artiklar i presshistorien som, redan när de trycks, bär den omisskännliga klassikerstämpeln. De är inte många. Jag antar att Zolas »J’accuse«, till försvar för Alfred Dreyfus 1898, var en sådan. Kanske Stig Dagermans reportageserie »Tysk höst« i Expressen 1946. Och Tom Wolfes »Radical Chic: That party at Lenny’s« i New York Magazine sommaren 1970, föddes med evigt liv.
Frågan vad det är som gör en klassiker till klassiker är hopplös. Stilistiken spelar roll, förstås. Skribentens förmåga att sätta fingret på exakt rätt punkt. Blicken vänd mot rätt plats vid rätt tid. Analysförmågan. Engagemang i kombination med hemtamhet, som gör att texten aldrig står stilla, men inte heller forcerar ämnet.
Men varje gång man tycker sig ha satt ihop en lista av det slaget, dyker det upp en text som får hela bygget att rasa.
I förra veckan läste jag en riktig klassiker på Aftonbladets kultursida. Författaren var Leo »Kinesen« Carmona, tillsammans med den nu nyfrälste Sebbe Staxx, en gång frontman i Kartellen. Sedan 2004 sitter Carmona inlåst på livstid för anstiftan till mord. I augusti, när preskriptionstiden gick ut, berättade han för vänsterradikala ETC att han låg bakom det uppmärksammade Arlandarånet 2002. Nu, ett par veckor senare, skrev han för likaledes vänsterradikala Aftonbladet kultur. Det handlade om det »dödliga gängvåldet« i förorten. Vad beror det på?
Svaret fanns redan i underrubriken: »Ett resultat av Alliansens skattesänkningar«.
Redan där var artikeln hemma som klassiker i mina ögon. När man sedan fortsatte läsa – »nyliberal« … »Milton Friedman« … »Robert Nozick« … »Anders Borg« … »Jämlikhetsanden« – plingade det som ett flipperspel på väg mot high score.
Stilistiken var väl si och så, fingret höjt i en radikal bris snarare än satt på en öm punkt, blicken grumlad av ideologi, analysen stereotyp och resonemanget marscherade på stället. Men vilken grej!
En sak bör klassiker ändå göra: säga något om samtiden. Och när både ETC och Aftonbladet kultur kittlas av att rekrytera dömda mördare i kampen mot borgarna, betyder det väl något. Allra minst att marknaden och marknadsförarna styr allt: bokförlaget Forum ger i dagarna ut Carmonas första bok, en deckare som spökskrivits av Cyril Hellman.
