Spännande skilsmässor är ovanliga

Hur många skilsmässor håller för en bra berättelse? 

Vissa gör det förstås. Jag minns en som kulminerade som en riktig sängkammarkomedi. En småvuxen, ganska fånig men uppenbarligen ständigt kåt man hör nyckeln i ytterdörren, när han gymnastiserar med älskarinnan i hennes säng. 

Vad göra? 

Han är inte så småvuxen att han kan gömma sig under täcket. Det är för högt för att hoppa genom fönstret, något som under alla omständigheter är svårt att komma undan med. Nakna medelålders män smälter inte in i omgivningen på en vanlig, tätbebyggd gata. 

Men det finns garderober. 

Ja, ni kan lista ut resten själva. Det var den sortens drama som försvann ur kulturproduktionen med pilsnerfilmerna, med möjligt undantag för sommarföreställningarna på Fredriksdalsteatern. Inom några veckor var äktenskapet över. De forna makarna verkar ha hämtat sig och är, så vitt en betraktare kan bedöma, endast marginellt annorlunda till sätt och karaktär än de var innan det började slås i dörrarna i sängkammarfarsen. 

Men hur många skilsmässor håller den festliga nivån? 

Bergmans Scener ur ett äktenskap har haft en renässans de senaste åren. För fem år sedan kom Marriage Story, med Scarlett Johansson och Adam Driver och tydliga referenser till Bergmans TV-serie. För tre år sedan kom en amerikansk nyfilmatisering. Det är en gammal sanning av det där slaget som ingen kollar, att TV-serien fick skilsmässorna att skjuta i höjden i Sverige. Att ett förenklat skilsmässoförfarande klubbades igenom riksdagen vid samma tid spelade antagligen större roll. Men, visst, kön på familjerådgivningen i Stockholm gick från tre veckor till tre månader. 

Det där långsamt malande, gnetigt ambivalenta, gnälligt elaka och ångerfullt burdusa sammanbrottet av äktenskapet som Bergman gestaltade ligger nog närmare de flesta faktiska skilsmässor. Fast, förstås, de flesta skilsmässor sker inte mellan Erland Josephson och Liv Ullmann, med Ingmar Bergman som manusförfattare. De är antagligen mindre välformulerade. Men även om snittskilsmässan hade rapp dialog, skulle vi verkligen vara så intresserade av att följa berättelsen i dag? 

Jag tvivlar. Att skådisar och regissörer vill buga sig för Bergman begriper man, men de nya versionerna av Scener ur ett äktenskap har inte blivit några stora succéer. När Bergman gjorde originalet såg han, som så ofta, till att ligga alldeles rätt i tiden. Det var fortfarande skandalöst att vältra sig i privatlivet på det här sättet, men samtidigt precis rätt tid att baktala familjen och äktenskapet. Vinst i båda ändarna, alltså: épater la bourgeoisie och pluspoäng hos radikalerna. 

Men i dag? När antihjälten är standardhjälten och cynismen normalläget? Bergman känns väldigt mycket 1973. 

Skilsmässor är nog, numera, sällan intressanta berättelser för några, annat än de direkt inblandade. Om ens för dem. De är bara ytterligare en av vardagens alla banala händelser, utan någon spännande orsakskedja att blottlägga och analysera. 

Folk tröttnar, helt enkelt. 

Detta, förstås, apropå Tobias Billströms plötsliga avhopp. 

På ytan verkar det så spännande. Varför gjorde han så? Varför på det sättet? Vad i all världen har hänt? Vilka djupa konflikter är det vi har missat? Efter en veckas ”analyser” är ingen klokare. Inte ens de som ägnar dagar åt att ringa runt till varje upptänklig källa i och omkring Regeringskansliet har egentligen något att berätta. Förutom att något måste ha hänt. 

Och kanske har någon knäckt gåtan och levererat en saftig berättelse när ni läser detta. Kanske i Fokus, till och med. 

Men, å andra sidan, måste något verkligen ha hänt? Tänk om det inte finns en historia? Tänk om han bara tröttnade? 

***

Läs även: Varför avgår utrikesministern – egentligen?

Läs även: Halvtid för regeringen