Spontanitet är för losers

De första veckorna av ett nytt år utövar jag en annars dold last: planering av framtiden, nåja – åtminstone av det kommande året. Seglare vet att det är viktigt att ha ett riktmärke, motorcyklister vet att det gäller att hålla blicken långt fram för att inte börja vingla. Och vi har alla hört änglakörerna av terapeuter som rekommenderar att ta ett protokollfört beslut gällande vilken partner, vilket schampo eller en vilken pensionsplan man ska ha. Spontanitet är för losers. Planering leder till Himlen. 

Men att ha lovat något till ljudet av ivägskjutna champagnekorkar räcker inte. Till och med Nationalencyklopedin, en föga lättsinnig publikation, säger: "löfte som avges på nyårsafton inför det nya året vanl. mest på skämt".  

Så dessa årets första veckor blir jag stående framför bokhyllan och letar efter vägledning. Det är bara ett problem. Som Mikael Wiehe sjunger: Man måste veta vad man önskar sig för att få vad man vill ha. 

Men hur får man reda på sina innersta önskningar? Och kan man lita på sitt eget omdöme? Självaste Leonard Cohen har påpekat att "inner feelings come and go". Thorilds "Att tänka fritt är stort; men tänka rätt är större" är uppenbarligen skrivit utan hänsyn till sociala medier så det är bara att glömma. Strindberg skrev "Det finns två sätt att få lugn: det ena att aldrig göra vad man ångrar – det andra att aldrig ångra vad man gör". Låter smart. För smart. Strindbergs liv var varken var lugnt eller ångerfritt så jag går vidare till filosofin. 

Sokrates hävdar: To be is to do. Sartre: To do is to be. Sinatra: Do-be-do-be-do. Min egen erfarenhet säger att viktiga beslut bör tas slarvigt, oviktiga under noggrant övervägande av alla alternativ. Dags för lättsinne! 

Den italienske författaren Italo Calvino, en av efterkrigstidens största, arbetade 1985 med en serie föreläsningar han skulle hålla i USA. Han avled oväntat under arbetet men de texter som blev klara är publicerade under titeln Sex punkter inför nästa årtusende. Calvino tänkte sig att föreläsningarna skulle handla om litterärt skapande. Men som alltid hos Calvino växte ämnet i allt vidare cirklar samtidigt som formuleringarna slipades till yttersta enkelhet (Calvino beundrade Hemingways prosa).  

Den första föreläsningen handlar om "Lättheten", ett begrepp som sammanfattar Calvinos egen berättarteknik. Han är känd för märkliga romaner som Klätterbaronen om en man som levde i träd och Den tudelade Visconten om en man som bokstavligen klövs två delar. Berättelserna är absurda men övertygande. Andra modernister blev pretentiösa, Calvino skrev kristallklart och utan synbar ansträngning. I föreläsningen om lätthet associerar han till stora författare från Epikuros till Kafka. Speciellt förtjust är han i medeltidsdiktaren Cavalcanti som Calvino (precis som Evert Taube) prisar för språkets elegans och lätthet. 

Cavalcanti var en av poeterna bakom "Den nya ljuva stilen", motpolen till vår tids kärleksidiom som har närmare till amerikansk proffshockey än medeltida kärlekslyrik. Men just i år bestämmer jag mig för att mot alla odds försöka vara lätt. Kanske till och med ljuv...? 

Calvinos andra föredrag handlar om snabbhet. Lätthet och snabbhet tycks mig vara vad vår tid behöver. Kanske går det att passera förbi alla sura egon och meningslösa och aggressiva debatter genom att kombinera hur Fred Astaire dansade med hur Calvino skrev: lätt på foten, lätt i tanken. 

Fast för säkerhets skull tar jag med mig broddarna och en vas ispik till 2025 års första kulturdebatt. 

***

Läs även: December är skuldkänslans månad

Läs även: Nej, kulturen är inte utrotningshotad