Språk är av nöden och nåden

Det språkas om läsning, skrivande och skrivstil. Kanon som i kanon. Problem som AI och Chat GPT än så länge inte kan fixa. Vid ett nyligt besök på Himmelsberga museum i Långlöt med de härliga utställningarna ”Öland i världen, världen på Öland” och ”Loranga, Loranga” talte Maria Södergren och jag med konstnären Frida Breife. 
 
Breife har samlat strandfynd på öländska och västsvenska kuster och var då i bråd färd att placera dem på stora dukar. Från vackra stenar och träbitar till patronhylsor och plastskräp. Gunilla Petri skriver i Barometern (30/6):

”Med Linnés 'Öländska resa' som utgångspunkt visar Frida Breife 'brännbroderade' ord på vattenslipade träfynd. Ett stycke platsens poesi. Ord och objekt sammanförda av tillfällighet och slump.”

Den 50-åriga Breife präntar med en liten vacker skrivstil – som unga besökare inte kan tyda. Vilket påminner mig om ett eftersänt kuvert från en mig närstående ungdomsmänniska. Okej, mitt namn i versaler, varför inte? Vidare i och för sig rättstavade adresser i tryckbokstäver eller om det kallas SÖ-stil. Men vackert var det inte. 

Den skrivstil vilken jag som barn lärde mig med sammanbundna bokstäver, är tydligen helt försvunnen. En bänkkamrat och jag satt ofta och övade på olika stilar och namnteckningar. Det kom till nytta när jag i tonåren förfalskade recept. I alla fall när jag inte tordes tala om för min barska gamla dam till gynekolog att vi var tre klamydiadrabbade personer i stället för anständigtvis två. Lätt att lägga till ännu en dos på pappersreceptet. 

När jag senare såsom moder klagade över lärarens uselt skrivna veckobrev som vi föräldrar fick oss tillsända, blev svaret att det viktigaste var ju ändå fred på jorden. ”Dra åt skogen” skrev jag inte tillbaka. Inte heller att min pappa, mamma, mor- och farföräldrar behärskade frakturstil. Höll bara käften lika mycket som när vissa föräldrar fantiserade om vita skåpbilar och pedofiler i vårt lugna medelklassområde.

Att inte kunna skriva kan också vara förödande för kärleken. En gång fick jag för mig att jag var förälskad i en västindisk basist från bandet Basement 5 i London. Men när jag fick ett brev från denne, slocknade glöden. Å andra sidan gjorde den det inte efter alla miserabelt skrivna epistlar från en andalusisk kavaljer, uppvuxen på stampat jordgolv och med sex års skolgång. Under några år försökte jag lära honom engelska, men det gick inte. Jag kunde inte ens få honom att säga ZZ Top i stället för Zäta Zäta Top.

Men det finns lyckligtvis andra sätt att kommunicera och älska. Vi tyckte om samma musik, filmer, konst och politik samt dansade galant ihop. Och Octavio blev sedermera trädgårdsmästare och konstnär. Vi har fortfarande kontakt, cariño mío!

Hur som helst, att kunna läsa och skriva på åtminstone ett språk är livsnödvändigt. Analfabetism är farligt. Språk är av nöden och nåden. Lyssna förresten på avsnittet ”Hur pennan kan hjälpa din hjärna” i P1-serien ”I hjärnan på Louise Epstein” med Anders Hansen. Man minns bättre när man antecknar för hand. 

Nåja, om än min egen handstil har blivit allt fulare och slarvigare, så måste jag få bättre grepp över mitt digitala utanförskap. Inte för att jag lämnar ut uppgifter om bank-id till uppringande skurkar, utan då forna tiders mejladresser har trasslat ihop sig. Mer eller mindre fiffiga lösenord och koder har evaporerat. Nödvändiga uppdateringar kan inte göras, och trots ändlösa väntetider på hjälp från bank- och Apple-support har ännu ingen räddat min splittrade identitet. 

I dylika lägen struntar jag i om du unga expert kan formulera dig i skrift och att du säger ”ha en fortsatt bra dag” (vad vet du om det?). Ge mig bara bättre råd än att köpa nytt och fabriksåterställa samtliga apparater. Annars: ¡Vete a la mierda!

***

Läs även: Akta er för snälltåget

Läs även: Gubbväldet i tidningsbranschen var bättre förr