Språk och gratisluncher

Om jag går och duschar nu, kommer EU att finnas kvar när jag kommer tillbaka? Nej, nej, inte eurokrisen nu igen, säger ni! Och okej då. Jag håller tyst, satsar lite sparpengar på att börsen kommer att falla på nytt, och går vidare. Det finns trots allt värre saker.

Förflackningen av det svenska språket, till exempel. Mitt särskilda irritationsmoment för tillfället (och med »för tillfället« menar jag de senaste sisådär tre åren) är att folk tycker sig kunna ersätta alla svenska prepositioner med »på«. Att man sedan länge sagt »läsa på ett universitet« i stället för »läsa vid ett universitet« må vara, även om det i efterhand kan ses som det första olycksbådande steget in i en grammatisk twilightzone. Och ingen kan väl ha undgått att märka att det numera överallt på nätet heter »kommentarer på något« och inte »kommentarer till något«.

Problemets fulla vidd slog mig emellertid under en presentation av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle under (inte på!) Almedalsveckan häromåret. SNS är som ni vet alltså den där institutionen som nyligen fick kalla fötter efter att deras forskare i en rapport vågade hävda att privatiserad och konkurrensutsatt offentlig verksamhet inte är gudagivet jättebra ... vilket, som av en händelse, var innan det bland annat avslöjades att vårdbolaget Carema av allt att döma inte var långt ifrån att börja tillverka lampskärmar av sina gamlingar om det hade kunnat få några extra skattekronor att rassla in på kontot på Caymanöarna ... på ett ungefär (och för att använda »på« korrekt några gånger). I alla fall: som den företrädare för ett klassiskt incitamentstänkande jag är, var jag förstås bara där för att få gratis lunch. Men som bekant finns det inga gratis luncher. I den pliktskyldiga presentation av SNS som muntligen beledsagade denna buffé kunde jag inte undgå att notera vissa märkligheter. »Undersöka konsekvenser på [ett eller annat]«, sade nationalekonomen. Och strax därefter: »presentera tankar och ideér på [vad det nu var]«.

Sedan dess förföljs jag av prepositionen »på«, som långsamt verkar tränga undan alldeles utmärkta prepositioner som »av«, »om«, »kring« och »för«. »Miljardkostnad på norska terrorbrott« var en särskilt störande rubrik som för ett par veckor sedan toppade SvD:s nätsida.

Hörru – säger ni antagligen nu – din preskriptivistiska stofil, ska inte folk få prata som de vill utan att du ska komma med sura invändningar på dem? Och är inte detta förenklade pidginsvenska prepositionsbruk rent av väldigt praktiskt?

Ja, det kan tyckas så (svarar jag, samtidigt som jag försöker anlägga minen hos betjänten som öppnar dörren till Draculas slott). Men bara kortsiktigt. Språkvetenskapen antyder nämligen att om det muntliga språkbruket raderar ut en betydelsebärande faktor ur språket, så kommer den förr eller senare att återvända ur graven i en annan skepnad. Och vad är typiskt för språk som är fattiga på prepositioner? Jo, de är rika på kasus! Med andra ord finns det en risk att det käckt kasusfattiga svenska språket om tusen år har förvandlats till något i stil med finska eller ungerska. Och det vill ni väl inte? Va?

Ni ser: vad jag sysslar med är inget mindre än att försöka förebygga en lingvistisk zombiekatastrof. Och om nu någon även kunde förhindra att drachman eller d-marken återvänder från de döda ... Men nä, det är antagligen för mycket att hoppas på. Om ni undrar så har jag inte gått och duschat än.