Sprickan som hotar att klyva högern
Om klyftan mellan gammelhögern och ra-ra-högern vidgas kan det bli besvärligt för Tidöpartierna att få ihop en ny regering.
Under hela ungdomen, och rätt långt efter, tror jag inte jag mötte en enda människa som beskrev sig själv – eller beskrevs - som konservativ. Möjligt undantag är en ingift morbror som kanske hade skrivit under på beteckningen redan under det karmosinröda sjuttiotalet, fast vi pratade aldrig om saken och numera är han insomnad, så jag får aldrig veta.
Konservativ var de åren faktiskt inte ens ett skällsord, utan helt enkelt ett begrepp som inte förekom. När radikala bekanta ville smäda mig – eller någon annan - för bristande progressivitet använde de hellre öknamnet reaktionär. Socialismen och liberalismen läste vi utförligt om i samhällskunskapen, medan konservatismen bara fick några rader. Där sades att dess anhängare – vilka det nu var - ville skynda långsamt. Samhället skulle visserligen utvecklas, men stegvis och baserat på beprövad erfarenhet. Urtrist.
Under åttiotalet fick Margaret Thatcher och Ronald Reagan det politiska landskapet att kantra åt höger. Deras ideologi kom att dominera politiken i tre decennier, men den beskrevs sällan som konservativ utan som nyliberal. Åtminstone här. För oss svenskar innebar de nya tiderna primärt avregleringar och privatiseringar, vilket efterhand väckte en del motstånd i takt med att brister blev tydliga i skolan, vården, tryggheten.
Så kom SD in i riksdagen och med dem en stigande längtan tillbaka till folkhemmet och ”det riktiga Sverige”. Partiet ville förstås inte kalla sig populistiskt utan la beslag på den lediga platsen som landets konservativa alternativ. Vilket fick konkurrenten Moderaterna att med ett fuktigt finger i opinionsvinden börja benämna sig liberalkonservativt. Numera går det tretton konservativa på dussinet och det är snarare liberaler som är en utrotningshotad art.
Samtidigt börjar en intressant spricka märkas i denna rätt hastigt uppkomna bonusfamilj. Nämligen mellan å ena sidan gammelhögern som värdesätter samhällets institutioner och vill renovera och reformera, men inte riva, dem. Och å andra sidan den i grunden revolutionära ra-ra-högern som inspireras av Elon Musks effektiviseringsdepartement och som vill gå fram med motorsåg genom en dysfunktionell statsapparat.
Om den klyftan vidgas till nästa val kan det bli besvärligt för Tidöpartierna att få ihop till en ny regering.
Under hela ungdomen, och rätt långt efter, tror jag inte jag mötte en enda människa som beskrev sig själv – eller beskrevs – som konservativ. Möjligt undantag är en ingift morbror som kanske hade skrivit under på beteckningen redan under det karmosinröda sjuttiotalet, fast vi pratade aldrig om saken och numera är han insomnad, så jag får aldrig veta.
Konservativ var de åren faktiskt inte ens ett skällsord, utan helt enkelt ett begrepp som inte förekom. När radikala bekanta ville smäda mig – eller någon annan – för bristande progressivitet använde de hellre öknamnet reaktionär. Socialismen och liberalismen läste vi utförligt om i samhällskunskapen, medan konservatismen bara fick några rader. Där sades att dess anhängare – vilka det nu var – ville skynda långsamt. Samhället skulle visserligen utvecklas, men stegvis och baserat på beprövad erfarenhet. Urtrist.
Under åttiotalet fick Margaret Thatcher och Ronald Reagan det politiska landskapet att kantra åt höger. Deras ideologi kom att dominera politiken i tre decennier, men den beskrevs sällan som konservativ utan som nyliberal. Åtminstone här. För oss svenskar innebar de nya tiderna primärt avregleringar och privatiseringar, vilket efterhand väckte en del motstånd i takt med att brister blev tydliga i skolan, vården, tryggheten.
Så kom SD in i riksdagen och med dem en stigande längtan tillbaka till folkhemmet och ”det riktiga Sverige”. Partiet ville förstås inte kalla sig populistiskt utan la beslag på den lediga platsen som landets konservativa alternativ. Vilket fick konkurrenten Moderaterna att med ett fuktigt finger i opinionsvinden börja benämna sig liberalkonservativt. Numera går det tretton konservativa på dussinet och det är snarare liberaler som är en utrotningshotad art.
Samtidigt börjar en intressant spricka märkas i denna rätt hastigt uppkomna bonusfamilj. Nämligen mellan å ena sidan gammelhögern som värdesätter samhällets institutioner och vill renovera och reformera, men inte riva, dem. Och å andra sidan den i grunden revolutionära ra-ra-högern som inspireras av Elon Musks effektiviseringsdepartement och som vill gå fram med motorsåg genom en dysfunktionell statsapparat.
Om den klyftan vidgas till nästa val kan det bli besvärligt för Tidöpartierna att få ihop till en ny regering.
