SR-doldisen alla politiker borde lyssna på

Om man får hylla en kollega – som jag nota bene varken känner eller har träffat men länge beundrat – så gör jag det nu. Det finns förstås många journalister att prisa, på Public service och annorstädes. Liksom i detta magasin.

Men nu vill jag, säkert tillsammans med en massa ”vanliga människor” och diverse radioter, hurra för SR:s Mia Blomgren som har kört sin egen grej i 30 år. För nu sänder P1 en ”best of”, fem halvtimmesavsnitt, från hennes intervjuer under dessa decennier. 

Kanske är det synd att Blomgren inte har larmat, gjort sig politisk och blivit superkändis. I dag är vi blott 163 stycken i hennes fan club-grupp på Facebook. Men programmen borde vara obligatoriska för landets alla politiker.

Hon är så lugn, lågmäld och vänlig, vem hon än pratar med. Om hon måste bita ifrån ibland gör hon det med samma sympatiska, noll självupptagna ton. Inombords är hon kanske neurotisk, vad vet jag. Men jag skulle gärna framstå som hon. Liksom dold, öppen, vetgirig och varsam på samma gång. Inte skrika eller pipa. Inte börja gråta – vilket ibland hennes intervjuoffer gör, män som kvinnor. Fast de är liksom inte offer, slika slitna koftor är lika sällsynta som identitetspolitiska talepunkter.

Mia Blomgren visste mycket innan vi andra gjorde det. Om segregation till exempel. I den första delen ”Arbetarklassen” pratar hon 1993 med en svenskfödd kvinna som berättar om en turkisk pojke som klättrar och förstör hennes träd. Kvinnan – som har varit gift med en västafrikansk man – ber honom sluta. ”Jävla rasist”, säger pojken.

Byte av scen utan prut. Vi är hos en kaxig gammal fackpamp. Med ”mördarverktyget” Kian, en Welsh springer spaniel vars ras har brukat jaga fasaner åt grevar i Wales. Kians svenska husse talar om sin egen ”ondskefullhet” och sina härskartekniker, njutningen i detta. Att segra via ett ”halvfascistiskt” drag. Men han har en ”god sida” också. Kanske, tänker jag som lyssnare, inte minst i och med denna förbluffande ärlighet. Han talar om djuret i sig som kan ge en kortsiktig vinst men långvarig kostnad. Kunde inte denne man skriva en bok à la den tidiga Stig Larsson, gärna med Blomgren som terapeutisk coach?

För 25 år sen, 1998 då Fadime Sahindal hade knappt fyra år kvar att leva, intervjuades ”Invandringskvinnorna”, som avsnittet rubriceras. Först en sisufylld finska som kom till Sverige 1965, sedan en syrianskättad tjej, Felice, i Södertälje. Utan att det då omstridda begreppet hederskultur nämns är det just det vi får höra om. Denna unga mamma har en treårig son med en av hennes föräldrar utsedd man som lyckligtvis är ”modern” – han gick inte med på att visa upp en blodig lakansbit för svärmor efter bröllopsnatten. 

Felice berättar om en hårt kringskuren uppfostran där hon inte fick gå på disco eller träffa pojkar. ”Man blir manipulerad. Nästan hjärntvättad.” Men så ska minsann inte hon uppfostra sina barn, även om hennes mor ännu håller fast vid traditionerna.

2006 pratar Mia Blomgren med en ”lydig” och en ”olydig” tjej som härstammar från Pakistan respektive Irak. Bägge vittnar om ”brist på jämställdhet” och även här talas om hjärntvätt. Men den ena vill lyda sin mamma (som dessutom misstänksamt ringer mitt i interjvun), trots att hon ibland tjafsar emot. Men hon vill ändå inte gå på disco eller ”fest med främlingar”, för ”det är så jag måste leva”.

Den olydiga: ”Om jag hade andra föräldrar skulle jag inte vara olydig. De hör till en annan generation och kultur. Jag kom hit som liten, jag har rätt och de fel.” ”Jag kommer att uppfostra min dotter på ett helt annat sätt. Jag kan tänka logiskt, inte att jag är Einstein, men jag kan tänka rätt.”

Blomgren säger att hon vill ”lägga pussel” för att få koll på läget i Sverige. Det gör hon inte riktigt. Men hon delar ut viktiga och underhållande bitar till både de intervjuade och oss lyssnare.

Läs även: "Gilla olika" hur mycket ni vill – kusinäktenskap är fortfarande inavel

Läs även: Att avfärda hederskultur är att trampa på de utsatta