Stående ovationer är den känslosamma 00-talsmänniskans otyg
Det finns nog ingen i Sverige som har gett fler stående ovationer än jag. Det spelar ingen roll vad eller vem det har varit eller hur dåligt respektive bra det har varit. Har evenemanget avslutats med applåder från publiken kan man ge sig fasen på att jag har stått upp och applåderat. Nu kanske det verkar som att författaren till denna blogg ”Kristin Lundell – din vuxna i rummet” är en oerhört positiv person – en generös människa som ser det vackra i allt skapande och därför vill sprida glädje och uppmuntra till kreativitet. Det är inte riktigt sant. Alla mina stående ovationer är istället resultatet av ett oskick som breder ut sig i kulturens lokaler. Eller oskick och oskick, det handlar väl kanske om att vissa människor känner sig så oerhört tagna av det som just spelats upp på scen att de vill tacka med det finaste sätt som en publik kan visa sin beundran på: Genom att resa sig från sina stolar och utföra applåderandet stående.
När något är så exceptionellt bra att det kommer att gå till historien är den stående ovationen en rimlig reaktion. Så icke idag för den känslostyrda 2000-talsmänniskan som går runt med mindfulnessappar i sina telefoner för att lära sig uppskatta lyckan i nuet. Det räcker att valfri man med valfritt instrument ställer sig på valfri box för att han efteråt ska tackas av med en stående ovation. Eller att vilka som helst ställer sig mitt i en scenografi och agerar vad som helst för att alla ska jagas upp ur sina stolar av någon prillig publikmedlem. För det är ju det där med spridningseffekten. Vem vill vara den tråkiga som sitter kvar och vägrar att delta i den allmänna glädjeyran? Är det värt att manifestera sig som publikens party pooper som minsann tänker sätta sin egen integritet framför lite bensträck? Är det inte bara att vara lite schyst och resa sig? Jo men det är ju det som jag gjort. I alla dessa år som musik- och kulturrecensent. Jag har rest mig upp om tillfället krävt det – ofta med fasa i blicken när den första personen i publiken reser sig som en orubblig pelare. Sen har jag gått hem och skrubbat mig så att skinnet rivit.
