Står Irans plan för Mellanöstern pall?
De senaste månadernas händelseutveckling har demonstrerat Irans tillkortakommanden: både vad gäller den inre säkerheten som förmågan att implementera verksamma militära maktmedel.
Toppbild: AP / Vahid Salemi
Konflikten i Mellanöstern mellan Israel och dess allierade å ena sidan, och Iran och dess allierade å den andra, äger rum mot bakgrund av tre strategiska utvecklingslinjer. Eller snarare två och en halv.
Det är regionens stormakter – alltså Israel, Iran, Turkiet och Saudiarabien, samt delvis också Egypten – som står för utvecklingslinjerna. De speglar skilda målbilder för områdets framtid och formerar och betingar de många enskilda och förvirrande politiska och militära dagshändelserna.
Den främsta utvecklingslinjen är normaliseringsprocessen mellan Israel och dess arabiska grannar. Israels fredsavtal med Egypten 1979 och Jordanien 1994, följdes av liknande avtal och ömsesidiga diplomatiska erkännanden med Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan under 2020–2021, inom ramen för de så kallade Abraham-avtalen, initierade av USA under Trump-administrationen.
Den viktigaste arabiska aktören i denna konstellation, Saudiarabien, har understött processen och markerat, till och med under det pågående Gaza-kriget, att den är intresserad av att ta samma slags steg i sin relation med Israel.
Många arabiska stater i området har alltså kommit långt sedan Arabförbundets möte i september 1967 i Khartoum med dess slututtalande innehållande ”tre nej”: ”Nej till fred med Israel. Nej till förhandlingar med Israel. Nej till erkännande av Israel.”
Eftersom den israelisk-palestinska konflikten inte har landat i den omhuldade (och numera knappast aktuella) ”två-stats-lösningen”, innebär normaliseringsprocessen att allt fler arabstater inte anser att den palestinska frågans lösning måste vara avgörande för deras relationer med Israel.
Mot detta skeende står den andra utvecklingslinjen, som drivs av Iran. Den eftersträvar att skapa en inflytelsesfär genom allianser med andra shiamuslimska krafter i området – främst i Irak, Libanon och Jemen. Även regimen i Syrien, trots att den inte är rättrogen shiamuslimsk, och Hamas i Gaza, som är sunnimuslimskt, ingår i denna allians.
Irans grundläggande ideologiska syfte att dels se Israel tillintetgöras som stat, dels etablera sig som den muslimska världens ledande land, står därmed i direkt motsättning till det arab-israeliska närmandet. Och då de dominerande arabstaterna inte längre ser den palestinska frågan som avgörande för sin relation till Israel, har Iran också kunnat närma sig Hamas, trots dess förankring i sunniislam.
Den tredje utvecklingslinjen står Turkiet för. Ankaras mål under Erdoğans presidentstyre har varit att bli det ledande landet i ett sunnimuslimsk bälte som sträcker sig från Syrien, över Palestina, till Egypten och ända till Libyen.
Därav stödet till det Muslimska brödraskapet i Egypten i samband med den arabiska våren för mer än tio år sedan, och viljan att se Assad-regimen i Syrien utbytt mot ett styre som återspeglar landets sunnimuslimska befolkningsmajoritet. Därför också stödet till såväl den palestinska myndigheten på Västbanken som till Hamas i Gaza, trots att de två kommit att bli dödsfiender.
Här finns också förklaringen till varför Erdoğan ofta refererar till en inbillad muslimsk världsgemenskap (ummah), och även anklagar de muslimska staterna för att inte med tillräcklig kraft ta sig an den palestinska saken.
Emellertid är Turkiets förmåga så pass nedsatt att det är mer motiverat att tala om två och ett halvt strategiska huvuddrag än tre. Turkiet har varken de ekonomiska eller militära resurserna att förverkliga sin strategi, och dess diplomatiska ställning, inte bara i Västvärlden men också i Mellanöstern, har försvagats avsevärt.
Frågan som kvarstår är om Irans strategi långsiktigt kan hindra en normalisering av Israels relation till dess arabiska omvärld. Den politiska kontinuitet som har funnits från Obama- över till Biden-administrationen i USA om att en varaktig och hållbar fred i Mellanöstern även bör inkludera regimen i Iran, och de ekonomiska resurser som Biden-administrationen återfört till Iran, har onekligen stärkt den iranska förmågan.
Men de senaste månadernas händelseutveckling har gång efter annan demonstrerat Irans tillkortakommanden både vad gäller den inre säkerheten som förmågan att implementera verksamma militära maktmedel.
Vad således gäller utfallet mellan de två huvudlinjerna, Irans respektive Israels/Arabstaternas, blir det den iranska som drar det kortare strået.
