Staten som snuttefilt

Slaget vid Kosovo Polje stod 1389. Riksdagsomröstningen om större kommunalt ansvar för skolan hölls 1989. I båda fallen var striden ganska jämn. Socialdemokraterna och vpk, numera vänsterpartiet, vann voteringen med 162–157. På Trastfältet var det i praktiken oavgjort. Sultanen Musad mördades till serbernas glädje, men serberna förlorade större delen av sin maktelit och var därför chanslösa när Osmanska imperiet satte in nya styrkor för att expandera sitt territorium.

Det är 600 år mellan fajterna, men det finns en likhet. Förlorarna har använt händelserna för att skapa enighet och samhörighet, det har uppstått livskraftiga legender och sagor. På Balkan har det lett till folkmord i modern tid, i Sverige bara till allmänt missnöje och förbittring. Vilket är illa nog.

När Leif Lewin presenterade SOU 2014:5 »Staten får inte abdikera – om kommunalisering« i måndags började barderna skalda. På Dagens Samhälles debattsida diktade skolstrategen och författaren Per Kornhall tillsammans med ordföranden för Lärarnas Riksförbunds studentförening, Freddy Grip, så här: »Före kommunaliseringen krävdes nästan högsta betyg för att komma in på lärarutbildningen. Det var bara de bästa som fick chansen.«

Det är klart, man kan ju förlägga »före« när som helst i tiden. Men i september 1989 – när proppen var lagd, men beslutet ännu inte taget – stod var tredje plats på utbildningen till lärare i årskurs 1–7 tom. Intresset för att bli lärare i årskurs 4–9 var något högre. Men inte i de praktiska ämnena, där var tre av fyra stolar obesatta. Sökandet till NO-lärarutbildning var på ytterligare nedåtgående, därför justerade riksdagen intagningsgränsen för alla som ville läsa ämneskombinationer. Tidigare gällde att man skulle vara minst medelmåttig, alltså ha en trea i dåvarande betygssystem, i varje ämne. Det sänktes till att vara trea i snitt i kombinationen. »Nästan högsta betyg« – inte precis.

Talar man statussänkning i form av sjunkande relativlön var dalandet redan i gång under den statliga anställningsregimen. Så strax före kommunaliseringen var ingen god tid.

Ändå tror åtta av tio lärare att yrkeslivet blir bättre om staten tar över ansvaret för skolans finansiering, för lärare och rektorer, enligt den undersökning Lärarnas Riksförbund nyss presenterade. Lika många anser att staten har bäst förutsättningar att se till att skolan blir likvärdig.

Poliserna är statligt anställda. De är inte nöjda med lönenivån och rakt inte med likvärdigheten. År 2010 tjänade en snittpolis i Stockholm 31 400 kronor medan kollegan i Jämtland fick 25 800 kronor.  I november 2011 hölls manifestationer på många orter mot låga löner och usla arbetsvillkor. Och då hade Pust – det nya datarapporteringssystemet – ännu inte rullats ut. Problemen med Pust har föranlett en protestorkan som får elever och lärares invändningar mot Volvo-it-strulet i Stockholm att framstå som en andeviskning.

Försvarsmakten är en annan statlig organisation med många anställda med måttlig nöjdhetsgrad. Bara en av fyra som börjar GMU, grundläggande militär utbildning, är kvar i försvaret sex år senare, enligt den uträkning SvD redovisade i måndags.

Arbetsförmedlingen? I arbetsmiljöenkäten 2012 uttryckte drygt var femte anställd tydligt missnöje, nästan hälften hävdade att man inte törs säga vad man tycker.

Det finns alltså föga som talar för att lärare skulle bli lyckligare med staten som huvudman. Och ser man till verksamheternas resultat är kurvan för polisens uppklarning och AF:s arbetsförmedling lika trist som Pisa-grafen.

Det är dags för lärarna, folkpartiet, vänsterpartiet och sverigedemokraterna att släppa fixeringen vid statligt huvudmannaskap för skolan. Behövs ytterligare argument kan man se på den under årtionden havererade lärarutbildningen – den är statlig.

Utbildningsministerns främsta uppgift är att se till att den nya lärarutbildningen blir ett kunskapslyft, att studenterna inte får lärarlegg utan att uppfylla höga färdighetskrav. Rektorer och redan verksamma lärare måste se till att lärarpraktikanterna får rejält stöd. Och verksamma lågstadielärare måste få lång, betald fortbildning i läs- och skrivinlärning.

Jan Björklund bör inse att det är viktigare att ta verkligt ansvar för det han redan är ansvarig för än att utöka sitt ansvarsområde. Lärarna bör sluta mytologisera staten som arbetsgivare. Att gräva ner sig i ett gammalt slagfält leder bara till olycka, även om sorgesångerna är vackra.

För övrigt anser sex av tio lärare i Lärarnas Riksförbunds enkät att skolan lyckas med sitt kunskapsuppdrag. Bristande krisinsikt bäddar inte för förändring.