Statsministermord i idiotsamhället

Vi lever i ett idiotsamhälle, det håller alla med om men med olika bevekselsgrunder och vid vitt skilda tillfällen. Ingen skriker idiot oftare än idioten själv. Dunning-Kruger-effekten är ett välkänt fenomen, för alla utom de drabbade.  

En påtaglig möjlighet finns därmed att vi alla har fel och att det mesta i tillvaron flyter på rätt okej och att vi bara inte fattar vad som händer, kanske inte ens att något händer. Om man har tur.  

Men sedan finns händelser och skeenden som är så makalöst slafsiga att vi står inför en så djup avgrund att vi inte ens orkar stirra ner. Vi vet att vi kommer att se oss själva. Visst var det väl vad Mick Jagger menade när han i Sympathy for the devil frågade ”Who killed the Kennedys?” och svarade att det var du och jag?  

Tre somrar i rad har jag läst samma helvetesskildring av hur en statsapparat visat sig enastående dysfunktionell. Den har legat där på sommarstugans bokhylla och vilat över vintern, oemotståndligt äcklig, och kring midsommar plockar jag ner den, bläddrar förstrött, och trots att jag undviker och avleder mig med schack-appar, tv-serier och nätporr kan jag inte sluta återvända till den. 

Detta var första gången jag läste den allra sista meningen i det journalist-juridiska mästerverket Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger som utkom 2022. Till och med kriminologen Leif GW Persson, som när han tar på sig deckarförfattarhatten menar att mordet begicks av sinistra krafter, förslagsvis CIA och Säpo, blurbar att ”det här det bästa bok som skrivits om Palmemordet”. 

Jag har som så många andra levt mitt liv i skuggan av den tragiska händelsen 1986. Dels ställdes en skoldans in kvällen efter mordet till min stora upprördhet, och när jag tio år senare kommit över traumat så tvingades jag i min tjänst som nattreporter på Aftonbladet lyssna på tre personer varje kväll, det dubbla om det var helg och det tredubbla om det var löningshelg, som delgav mig den ena klyftiga teorin efter den andra och aldrig ville lägga på. Det sägs mig att de ringer Ettan ännu.  

Du minns juni 2020? Nej, inte coronan. Där fanns ett medialt glapp där då hela svenska folket, alla över fyrtio åtminstone, glömde viruseländet och satt Hylandbänkade för att äntligen få Sanningen om mordet på Olof Palme. De hade lovat. Äntligen. Nu kommer finalen. 

Ridån slog ner som en giljotin.  

I ett utslag av vad vi lekmän kallar vanvett och jurister kallar förtal lade chefsåklagare Krister Petersson ner Palmeutredningen med motiveringen att Stig Engström var huvudmisstänkt. Rättsvidrigt men praktiskt eftersom han, kallad Skandiamannen, dött 20 år tidigare. Att inga bevis fanns, eller att någon av alla inkarnationer av utredningsgrupper ansett honom som skäligen misstänkt, bekymrade inte statens handgångne man. Åklagare Petersson hade ett luktsinne som värsta Sherlock Holmes. 

Hans-Gunnar Axbergers bok – den kan i genren bara utmanas av Döden är en man av Per Lindeberg och Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga – nagelfar varje sopa till chef och alla utredningsmissar, men där ligger ändå inte huvudproblemet. Att misslyckas kan alla göra. 

Finalen var skandalen som trumfade alla andra skandaler. 

När JO något år senare klädsamt hårt kritiserade Krister Peterssons lövtunna presskonferens sa åklagaren att han inte alls sagt det vi alla hörde att han sa – direktsänt av samma medier som i 34 år, alltid mot bättre vetande, presenterat nya ”Palmespår” på löpsedlarna. Plötsligt sa Krister Petersson att han inte alls visste vem som mördade Palme. Vilket vi alla som tittade fattade trots att han pekade ut Engström. Det var snurrigt. Det var skandalöst. 

Men scenen lämnades därmed fri för ännu mer idioti. 

Och det måste man ge medierna. Till skillnad från staten kommer de inte ge upp. Senast i måndags kom ännu en bok som pekar ut ännu en ensam galning, av Jon Jordås med den roligt osanna titeln Sista boken om mordet på Olof Palme.  

Hans-Gunnar Axberger avslutar sitt efterord: 

”Det var den svenska rättsstatens slutliga kapitulation inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda. Det är hårda ord, jag vet. Beskriv det gärna vackrare, den som kan.” 

Det skulle möjligen vara med det mer plebejiska ordet idiotsamhälle. Alla som skriker det i det här fallet har rätt.  

Fredrik Virtanen 

Ps. Precis. En sak återstår. Minnesgoda läsare vet att jag lovat att avslöja mördaren. Jag känner nämligen sanningen. Källa? Folket. 80 procent av alla som ringde Ettan var säkra. Och Stockholms tingsrätt fällde. Men naturligtvis är Christer Pettersson för alltid frikänd av hovrätten, för oss som bryr oss om en rättsstat där man är oskyldig tills en dom vunnit laga kraft. Ds. 

***

Läs även: Vad gör jag här?

Läs även: När blev högern så här larvig?