Stockholmarna må vara ytliga men de har ingen stil
Unga friluftsklädda människor med stora läppar hastar fram längs Karlavägen och på Mariatorget härbärgerar hålögda par med struliga frisyrer och ovårdade ytterplagg.
Toppbild: TT
Filosofen David Hume (1711-1776) tänkte klokt och hade smak för livets goda. Ett flärdfullt liv, menade han, hänger ihop med ett utvecklat förnuft. Marknaden skapar relationer till estetiken, fantasin kan eggas av det sköna.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag har funderat mycket på relationen mellan konsumtion, utseende och människans vara under mina lördagspromenader på sista tiden. Att flanera genom Stockholm påminner tyvärr allt oftare om att leva i det meningslösa helvetet. Unga friluftsklädda människor med stora läppar hastar fram längs Karlavägen. Mariatorget härbärgerar hålögda par med struliga frisyrer och ovårdade ytterplagg. Ingen verkar se stadens gator som en catwalk längre. Vad hände med det Stockholm jag flyttade till på 90-talet? Nostalgiskt upprörd går jag in på NK och bland bottenplanets alla konturstift och kajalpennor får jag en samtidsantropologisk insikt.
På 90-talet handlade yta om stil. Som universitetsstudent provade jag kläder i flera timmar hemma om lördagsmorgonen, innan jag tog mig till stan, där Helmut Lang och Prada hängde på smala galgar till allmän beskådan som på ett konstgalleri. Inne i affärerna arbetade expediter som visste mycket om mode; man kunde ha ett från min sida trevande och från deras håll insatt samtal om vårens färger, tillskärning, franska storlekar, och varför jeansen skulle kemtvättas och inte köras i 40 grader. Det ytliga kretsade kring det framträdande: allt det jag ville förmedla om mig själv i mina klädval bildade tillsammans med min övriga smak en image. Genom kombinationer av plagg och varumärken befäste jag en hållning både i världen och mot mig själv.
På senare tid har det skett en förändring och det är den jag som medelålders långsamt börjar begripa.
Alla känner till butiksdöden och hur internet blev vår handelsplats. Sedan kom covid-19 då vi satt hemma och inte köpte några nya kläder alls. En sak jag noterar på mina lördagspromenader är att klädbutikerna är tomma eller slår igen, men inne på skönhetspalatsen är det trängsel. Jag räknar till fem rejäla boutiquer utöver de stora varuhusens egna välbesökta sminkavdelningar bara runt Stureplan. Här kryllar det av folk.
På väg upp i rulltrappan till övervåningen i ett hörnhus på Hamngatan, där jag för några år sedan köpte lego till mina barn, känner jag mig som hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann bland ungdomshormoner och surrande hårfönar. Framför de gigantiska speglarna flockas tjejgäng. Pandemins oändliga zoom-möten där somliga köpte särskilda lampor för att förbättra ljuset återvänder till mitt minne.
I ansiktets tidevarv visar Vogues instagram hur kändisar sminkar sig medan de konton som för en tid sedan fokuserade på ”street-style” har tappat följare. Intresset för yta lever, men skiftet har gått från stil till kosmetik. Förändringen syns också i hur det inte längre, som när jag växte upp, är pinsamt att visa sina skönhetsoperationer, utan snarare en statusmarkör. Ansiktet har blivit allt.
Den amerikanska kolumnisten Jia Tolentino skrev för några år sedan i boken Trick Mirror att i centrum för den kultur internet skapat står ”jaget”. Marknadens särskilda behov av det kvinnliga subjektet har lett till ett psykologiskt parasitförhållande där preferenser – som ansiktskirurgi eller photoshop – justerar både marknaden och kvinnan, skriver hon. Ju mer vi face-timar desto mer tittar vi också på oss själva och noterar bristerna.
Ungdomen i dag lägger minutiös fokus på tätare ögonfransar och framsminkade kindben. Tänk om de bara visste hur föryngrande det känns att på ålderns höst kunna plocka fram en kofta med logotyp från Jil Sander, snarare än en trasig manick som utfört plågsam micro-needling? Men, inser jag medan jag iakttar de unga med lika delar ömhet och missmod, ett flärdfullt liv hänger ju, som David Hume sa, ihop med ett utvecklat förnuft.
Filosofen David Hume (1711-1776) tänkte klokt och hade smak för livets goda. Ett flärdfullt liv, menade han, hänger ihop med ett utvecklat förnuft. Marknaden skapar relationer till estetiken, fantasin kan eggas av det sköna.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag har funderat mycket på relationen mellan konsumtion, utseende och människans vara under mina lördagspromenader på sista tiden. Att flanera genom Stockholm påminner tyvärr allt oftare om att leva i det meningslösa helvetet. Unga friluftsklädda människor med stora läppar hastar fram längs Karlavägen. Mariatorget härbärgerar hålögda par med struliga frisyrer och ovårdade ytterplagg. Ingen verkar se stadens gator som en catwalk längre. Vad hände med det Stockholm jag flyttade till på 90-talet? Nostalgiskt upprörd går jag in på NK och bland bottenplanets alla konturstift och kajalpennor får jag en samtidsantropologisk insikt.
På 90-talet handlade yta om stil. Som universitetsstudent provade jag kläder i flera timmar hemma om lördagsmorgonen, innan jag tog mig till stan, där Helmut Lang och Prada hängde på smala galgar till allmän beskådan som på ett konstgalleri. Inne i affärerna arbetade expediter som visste mycket om mode; man kunde ha ett från min sida trevande och från deras håll insatt samtal om vårens färger, tillskärning, franska storlekar, och varför jeansen skulle kemtvättas och inte köras i 40 grader. Det ytliga kretsade kring det framträdande: allt det jag ville förmedla om mig själv i mina klädval bildade tillsammans med min övriga smak en image. Genom kombinationer av plagg och varumärken befäste jag en hållning både i världen och mot mig själv.
På senare tid har det skett en förändring och det är den jag som medelålders långsamt börjar begripa.
Alla känner till butiksdöden och hur internet blev vår handelsplats. Sedan kom covid-19 då vi satt hemma och inte köpte några nya kläder alls. En sak jag noterar på mina lördagspromenader är att klädbutikerna är tomma eller slår igen, men inne på skönhetspalatsen är det trängsel. Jag räknar till fem rejäla boutiquer utöver de stora varuhusens egna välbesökta sminkavdelningar bara runt Stureplan. Här kryllar det av folk.
På väg upp i rulltrappan till övervåningen i ett hörnhus på Hamngatan, där jag för några år sedan köpte lego till mina barn, känner jag mig som hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann bland ungdomshormoner och surrande hårfönar. Framför de gigantiska speglarna flockas tjejgäng. Pandemins oändliga zoom-möten där somliga köpte särskilda lampor för att förbättra ljuset återvänder till mitt minne.
I ansiktets tidevarv visar Vogues instagram hur kändisar sminkar sig medan de konton som för en tid sedan fokuserade på ”street-style” har tappat följare. Intresset för yta lever, men skiftet har gått från stil till kosmetik. Förändringen syns också i hur det inte längre, som när jag växte upp, är pinsamt att visa sina skönhetsoperationer, utan snarare en statusmarkör. Ansiktet har blivit allt.
Den amerikanska kolumnisten Jia Tolentino skrev för några år sedan i boken Trick Mirror att i centrum för den kultur internet skapat står ”jaget”. Marknadens särskilda behov av det kvinnliga subjektet har lett till ett psykologiskt parasitförhållande där preferenser – som ansiktskirurgi eller photoshop – justerar både marknaden och kvinnan, skriver hon. Ju mer vi face-timar desto mer tittar vi också på oss själva och noterar bristerna.
Ungdomen i dag lägger minutiös fokus på tätare ögonfransar och framsminkade kindben. Tänk om de bara visste hur föryngrande det känns att på ålderns höst kunna plocka fram en kofta med logotyp från Jil Sander, snarare än en trasig manick som utfört plågsam micro-needling? Men, inser jag medan jag iakttar de unga med lika delar ömhet och missmod, ett flärdfullt liv hänger ju, som David Hume sa, ihop med ett utvecklat förnuft.
