Stödet för Hamas är starkare än vad många vill erkänna

Ända sedan palestinska Hamas storskaliga terrorattentat mot Israel den 7 oktober har den propalestinska rörelsen kämpat med hur den utåt ska förhålla sig till Hamas och liknande terrorgrupper. Taktiken har varit största möjliga tystnad. För så skulle den svenska offentligen vinnas.  

Dagen när Hamas högste ledare, Ismail Haniyeh, dödades i Teheran ägnade jag därför åt att följa hur nyheten togs emot i propalestinska och svensk-arabiska forum på sociala medier. Kortfattat hyllades Ismail Haniyeh unisont som martyr. Och stödet för den döde Hamasledaren är brett: pursvenska socialister och kommunister delar sorgen med folk från Maghreb, Afrikas horn, Irak, Syrien och övriga Mellanöstern. 

I en grupp med tiotusentals medlemmar satte moderatorn tonen direkt. På morgonkvisten skrev han en varm kondoleans till ”martyren” Ismail Haniyeh. Kommentarsfälten fylldes snabbt på. Emojis med krossade hjärtan avlutade känsloladdade hyllningar. Terrorledaren beskrevs som en enastående person och flera förklarade att de önskat se honom som president. Känslorna och uttrycken i andra grupper var snarlika. 

Påpekanden om att det finns araber som välkomnade Haniyehs död möttes med anklagelser om antimuslimsk propaganda. 

Till skillnad från Hamasledaren fick forumet Facebook ta emot en del förbannelser. ”Sionistsajten” anklagades för att censurera många av ömhetsbetygelserna och dityramberna.  

För den som tittat närmare på Palestinarörelsen var reaktionerna inte förvånande. I diskussionsforumen har likande stöd till palestinska terrorgrupper florerat länge och de få som framfört avvikande åsikter har omedelbart bemötts av hårda ord. Inåt har det har med andra ord varit lättare att stödja terrororganisationen än att kritisera den.  

Men utåt, vid alla demonstrationer som hållits sedan slutet av oktober, har Palestinarörelsen alltså valt att tassa betydligt mer försiktigt kring Hamas. Strategin har varit att aldrig nämna Hamas vid namn. I vart fall inte på svenska.  

När Vänsterpartiets riksdagsledamot Ilona Szatmári Waldau bröt mot den ordningen under en demonstration i Uppsala tidigare i år blev hon högljutt utbuad. Uttalanden om att Israel har rätt att existera och att det inte går att stödja Hamas terrorattack resulterade i att mikrofonen rycktes ur händerna på henne samtidigt som demonstranter skrek att hon skulle sticka därifrån. Talande nog ångrade hon sig sedan och bad om ursäkt. Risken att förlora väljare vägde tyngre än klarspråket om terror.  

Jag har följt oräkneliga demonstrationer. Budskapen är eniga och glasklara: Israel har inte rätt att existera, vi ger vårt fulla stöd till den palestinska motståndskampen, krossa sionismen och there’s only one solution, intifada revolution. Ordet tvåstatslösning har jag aldrig hört. Inte heller fred. I stället ropar talkörerna ”eskalera”. 

I Göteborg har den israeliska flaggan bränts vid flera tillfällen och föräldrar uppmanar sina barn att ställa sig på och spotta på den. Att indoktrinera sina barn i hat är ytterligare ett uttryck för en rörelse som verkar för fred genom att vilja utplåna Israel.  

Man kan och bör med fog tycka att det är oanständigt att vår utrikesminister Tobias Billström inte säger sig ha några som helst problem med att gå på en Palestinamanifestation.  

I stället borde han vara glasklar med sitt avståndstagande mot en rörelse som stödjer terroristorganisationer, som vill utplåna världens enda judiska stat och som indoktrinerar barn i hat. Men även i Tobias Billströms fall verkar rösttaktiska hänsyn väga så tungt att han tycker sig kunna bortse från den sortens värderingar.  

Stora delar av svenska politiker- och mediaoffentligheten tycks alltså fortfarande se på Palestinarörelsen som en fredsrörelse och de håller sig medvetet okunniga om verkligheten.  

I den meningen har rörelsens kommunikationsstrategi varit framgångsrik.  

***

Läs även: "Var inte rädda för Donald Trump!"

Läs även: Pippi på apokalypsen