Stoppa bröstfixeringen

Kvinnan äger sin kropp. Det har länge varit den enkla parollen bakom kvinnors rätt till abort. Men äger kvinnorna därmed även rätten till sina bröst? Det kan tyckas en absurd fråga, men i dagens Sverige är det faktiskt inte det. Varje år möter tiotusentals nyblivna föräldrar vården, med all den oro och vilja att göra rätt som följer med det nya ansvaret. Där får de ett benhårt besked: enligt Livsmedelsverket ska mamman amma barnet i sex månader.

I grund och botten bygger det på välvilja. Mycket av dagens politik tar avstamp 1972, då Sverige slog bottenrekord i antalet ammande kvinnor. Med Socialstyrelsen i spetsen formades då ett åtgärdspaket som 30 år senare tog Sverige upp i toppen av världens amningsliga.

Det hade kunnat upplevas som enbart positivt. Generellt sett är amning bra, både för barn och för mamma. Små barn behöver hudkontakt och närhet – amning är ett bra sätt att ge barnet detta. Bröstmjölken innehåller nästan all näring ett spädbarn behöver och den skyddar mot infektioner så länge barnet ammas. Men vägen till dagens höga amningsfrekvens har kantats av mycket lidande, skuldbeläggande och skadade självförtroenden. Som Fokus reportage visar drivs många kvinnor, trots att de varken har behovet eller förutsättningarna, att under stränga rekommendationer producera bröstmjölk. Att dela på föräldraskapet i spädbarnsåldern och att skapa amningens närhet med hjälp av flaskmatning ses som en styggelse i den litteratur som barnmorskornas kunskaper vilar på.

Allt detta kanske trots allt hade varit nödvändigt om amning i sig hade haft en avgörande och vetenskapligt bevisad positiv effekt på barnets hälsa. En vanlig uppfattning, som står i den information och de råd som landsting och Livsmedelsverket sprider, är att amning förhindrar allergier och astma. Det stämmer inte. Det finns inga studier som visar på samband mellan amning och allergiskydd. Tvärtom ökar allergier bland barn trots att mammor ammar mer än någonsin. En annan vanlig missuppfattning är att barn som inte ammas får bestående men på sitt immunförsvar. Det stämmer inte heller, det är bara under tiden som barnet ammas som det får ett särskilt skydd via mammans bröstmjölk.

Om amning vore det avgörande för barnets hälsa skulle det dessutom sannolikt dykt upp i internationella jämförelser, eftersom vi ammar väldigt olika – exempelvis 80 procent av mammorna i Sverige mot 34 procent av de franska mödrarna.

Varför måste då Sverige toppa amningsligan? Livsmedelsverkets rekommendationer bygger i själva verket på en rekommendation från världshälsoorganisationen WHO. Den har i sin tur antagits under hård debatt och riktar sig i allt väsentligt till kvinnor i utvecklingsländer, där alternativen till amning är bristfälliga, bland annat på grund av dålig tillgång på rent vatten. Pudelns kärna är alltså att svenska mammor ska amma i minst sex månader för att vara en god förebild för mammor i fattiga länder med hög barnadödlighet, ett ovanligt sätt för Sverige att fungera som internationellt föredöme.

Amningshetsen är ett extremt exempel på hur vuxna människor i ett på andra områden alltmer liberalt och auktoritetsbefriat Sverige plötsligt kastas in en helt annan värld när de blir föräldrar. En värld där myndigheter och vård ställer politiskt dikterade krav inom den mest privata sfären. 2000-talets föräldrar upplyses om att mamman måste ta ansvaret för barnet, medan fadern behandlas som en bifigur. I bakgrunden finns en agenda som både är otidsenlig och ovetenskaplig. Det får i sin tur följdverkningar, eftersom tiden på amningsperioden påverkar andra faktorer – som hur stor andel av föräldraledigheten mammorna tar ut och därmed kvinnors karriärmöjligheter och jämställdhet på arbetsmarknaden.

Det har talats om valfrihet i hur föräldrar ska få ta hand om sina barn. Det är kanske dags att kvinnorna får valfrihet hur de ska få amma och utöva sitt moderskap. Med kloka råd, i stället för programmatiska instruktioner, vet nämligen nyblivna föräldrar säkert bäst hur de ska ta hand om sina barn.