Stoppa tidstjuven!

Jo, jag har gjort det. Efter att ha suttit i det överfulla väntrummet – tillsammans med alla andra som inte heller varit livshotade, men ändå behövt uppsöka akuten – medan minutvisare blivit timvisare och lunchen närmar sig middag. Hänger mig så över disken, informerar med låg och intensiv röst personalen om att jag faktiskt arbetar, folk väntar på mig, är beroende av mig, dvs. varje minut är oerhört dyrbar …

Lättad linkar jag senare igenom samma väntrum, nu röntgad, bandagerad och med recept i handen. Konstaterar nöjd att man ska vara riktigt frisk för att vara sjuk. Lyckades köra om alla i ytterfilen. Och, intalar jag mig, genom att ta mig förbi kön av pensionärer som redan är sjukskrivna kan man ju säga att jag också gjort en insats för kultur och samhälle, värnat om allas våra skattepengar.

Även Apoteket är tätt befolkat. Alla med nummerlapp i handen. Vad göra? Satsa på ytterfilen? Än en gång hänga över disken och viskande berätta att jag omöjligt kan invänta könummer eftersom min tid är extra värdefull och att jag bla, bla, bla … och dessutom har jag en jävligt dyr taxi som tickar utanför! Nej det går inte, repliken låter sig inte sägas en gång till. Lögner uppenbarar sig genom upprepning.

Med receptet fortfarande i väskan, återinträder jag i mitt just då oj så upptagna liv. En olustig känsla av skam slinker med mig genom dörren. Mitt samvete – inte alltid så ömskinnat – molar irriterande. Är inte längre så nöjd med min ytterfil.

Varje morgon har min hjärna, så länge jag kan minnas, inlett dagen med att räkna ut antalet återstående dagar. Utifrån en statistisk hållpunkt, multiplicerat, dividerat, summerat osv. Neurotiskt dödsmedvetande eller tvångsmässig övning i huvudräkning.

Gamlingarna i väntrummet, egentligen är de människor som har kort tid kvar att leva, alltså borde deras tid vara än mer värdefull.
Eller? Och spelar det någon roll? Varje människa är sin tid. Även med en tom almanacka.

Almanackan är en av vår tids tyngsta statusmarkörer. Ett tag var den också stor och tjock och kallades filofax, numera ryms den i mobilen. Men fulltecknad ska den vara. Att bestämma »nästa gång« kan likna rena tuppfäktningen, där den mest pinsamma repliken är »bestäm ni, jag kan hela veckan«. Dessutom ska det redogöras för tandläkare, utflykter och kurser, allt inlett med orden »och sen måste jag« åtföljt av betydelsefulla suckar. Vuxna människor, som pockande redovisar sina rörelser i tiden … det finns något pretentiöst över det, bortom det lilla barnets gulliga »nu kissar jag, sen ska jag sätta på mej byxan«.

Jag gick i en hård skola en gång. Hos en analytiker som menade att den som inte respekterar andras tid respekterar inte heller sig själv. Nåväl, jag lärde mig i alla fall klockan ordentligt. Och passar tiden. Peppar, peppar!

I varje socialt sammanhang finns det några som alltid kommer för sent. De är en plåga. Svårt bara att avgöra vilken sort som är värst. Den, som sveper in med en aura av VIP och får oss väntande att känna att vi egentligen ska vara tacksamma över att personen ifråga överhuvud behagat dyka upp? Eller den, som förkrossad kommer instörtande med samma gamla ursäkter, pockar på medlidande och får oss andra att känna skuld över att vi egentligen är skitförbannade. Eller den särskilt svårhanterliga sort som glider in med den charmiga nonchalans som bara utrikes umgängesvanor kan ge och får oss andra att framstå som provinsiella och småskurna. Men likväl tjuvar är de. Hela gänget.
Sent på kvällen tar jag till jourapoteket och river av en nummerlapp. Foten värker, men samvetet känns mera stabilt.