Storbritannien blir inom kort ett annat land
Kommer Storbritannien genomleva ett Nelson Mandela-ögonblick inom en snar framtid – den hisnande känslan av ansvarslöshet när det blir föräldrafritt?
Toppbild: Tor Richardsen Scanfoto/TT / Joe Giddens/TT
Elizabeth II har fått covid. Hon har åtminstone tre doser vaccin i kroppen, så det går antagligen bra, men hon blir trots allt 96 i april och i familjen Saxe-Coburg-Gotha lever man bara nästan för evigt. Det tar faktiskt slut, även för dem.
Det gjorde det för Nelson Mandela också, när han var lika gammal som Elizabeth är nu, och det hände något med Sydafrika när det skedde. Vissa människor har den kraften: Ett slags sammanhållande samvete. De behöver inte ha någon formell makt – Mandela levde nästan 15 år efter att han lämnat presidentposten – men de utövar ändå ett oproportionerligt inflytande över sina landsmän. När de försvinner uppstår ett tomrum och oftare än inte fylls det där tomrummet av sådant som fram till dess hjälpligt har hållits tillbaka: Korruption, cynism, skamlöshet. Utan ett par vakande ögon är det fritt fram att regrediera till skitunge.
Få har turen att leva i en tid med värdighetsfrämjande individer av det slaget, så vi har försökt förvandla kraften till institutioner och ceremonier. Den traditionella vördnaden för den amerikanska presidenten är ett exempel på det. Därför kostade det en hel del när Donald Trump flyttade in i Vita huset och betedde sig som den tölp han är, alldeles oavsett vad man tycker om hans politik. Om presidenten vräker ur sig pinsamheter på Twitter legitimerar det de värsta sidorna inom oss och de värsta individerna bland oss. Det blir Flugornas herre av alltihop. De sämsta blir flockledare.
Det behöver i och för sig inte alltid vara så. Prins Andrews genanta eskapader gör knappast att fler män i övre medelåldern känner sig fria att låta händerna löpa över passerande sjuttonåringar, snarare tvärtom. Få kungligheter på den här sidan Victoria har antagligen gjort mer för att stärka puritanska ideal.
Och det svenska kungahuset kände sig i förra veckan tvingat att, mot alla tidigare principer, dementera ryktena om att kronprinsessan och prins Daniel skulle skilja sig. Det skedde för att freda familjen, sades det, men det är klart att det fanns något slags idé om att en skilsmässa vore skadlig för monarkin som institution. Det är en intressant diskussionspunkt, för det är inte alls självklart. När skilsmässor fortfarande var ovanliga skulle en skild tronarvinge ha varit ett moraliskt problem. Men nu?
Knappast.
Samhället skulle inte ha drabbats av några sedeslösa orgier, eller en pandemi av löftesbrott, till följd av en skilsmässa i kungahuset; det är beklämmande ovanligt med sedeslösa orgier i vår tid, trots undergångsstämningarna. Men det betyder inte att kungahus förlorat sin betydelse. Och det bästa exemplet på det är förstås Elizabeth II.
Det märks i brittisk offentlighet att det inte är vilken nyhet som helst, när drottningen drabbas av covid. Bävan och fasa är starka ord, men inte alldeles orimliga när britter tvingas konfronteras med att det nog ganska snart, trots allt, kommer att vara dags att plocka fram de färdiga sorgeplanerna. De kallas »London Bridge«, förmodligen efter barnvisan: »London bridge is falling down, my fair lady«.
Det britterna bävar för är vilka de ska visa sig vara, när de får föräldrafritt. De bär på en känsla av att själva grunden för deras lilla atlantiska fort egentligen eroderat och att det bara är viljestyrka som håller dem samman. Den viljestyrkan personifieras i Elizabeth. Det har inte ett dugg att göra med om man är republikan eller monarkist.
Hon klarar säkert det här också. Men inom kort blir Storbritannien ett annat land.
***
Prenumera på Fokus här.
