Störst går först i politiken – så skärp er, för fan
Nu har borgerligheten börjat klanka på Tidöavtalet. Somliga kallar det demokrati, jag kallar det gnöla, skriver Susanna Popova.
Toppbild: Fredrik Persson / TT
Varför står Sverigedemokraternas partisymbol först på Tidöavtalets framsida, undrar Lena Andersson i SvD. Kanske för att störst går först? Och då menar jag inte i sandlådan, utan i partipolitiken. Den som blir förvånad över att det nästa största partiet vill ha erkännande kanske ska rådbråka partipolitiska historien. För så här har det alltid varit.
Sverigedemokraterna har avstått sina ministerposter till de mindre partierna. Ska de dessutom ställa sig längst bak i rummet? Hur ska de förklara för sina väljare att de accepterat att värdet på de egna väljarnas röster är mindre är de övriga väljarnas? Hur ska väljarna uppfatta det faktum att deras röster inte betraktas som fullvärdiga?
Tidöavtalet beskrivs sedan som en bitvis ”brutal” text som ”uppfattas rå och aggressiv”.
Inom partipolitiken har Tidöavtalet lett ett antal liberaler att i tur och ordning anmäla ordföranden till partiets granskningsutskott, hota med att lämna partiet och att offentligt berätta om hur tårarna har strömmat nedför kinderna vid tillkännagivandet av regeringssamarbetet.
Sen har vi Försvarsadvokaten Abraham Zeito som tycker att rättssäkerheten i Sverige nedmonteras i Tidöavtalet. Och branschorganisationen Livsmedelshandlarna som tycker att butiksägarna är bortglömda och Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar, som tycker att bostadspolitiken är ”en spottloska i ansiktet”. Men de här personerna gör bara sitt jobb.
Alla i en demokrati har rätt att yttra sig. Men det finns också en obalans att förhålla sig till.
Anta att vi tyckokrater har färre grannar som skjuter ihjäl varandra eller är Sverigedemokrater, än de i orten eller på riktig landsbygd. Vi som har en spalt att uttrycka oss i, och ett lugnt liv som ger oss tid att uttrycka oss, kanske inte ska vara de som devalverar värdet av valsedlar från väljare som inte lever som vi?
Det är intressant att leva i en period av i modern tid sällan skådad kriminalitet. Drogmaffia, människohandel och mord på gatan. Intressant och osannolikt obehagligt. Och sen när en regering tillträder på mandatet att bryta hotet mot det öppna samhället, kallas den brutal.
Man kan prioritera stopp på det våld som drabbar dem som har minst allra värst. Man får annars ta beslutet att motsätta sig renoveringen av rättssystemet, att inte agera för dem med minst resurser och medverka till risken att Sverigedemokraterna blir största parti.
Välj själv. För den grundläggande frågan är – vilka är egentligen det öppna samhällets värsta fiender? Är det de som bryter normer och lagar i ett välfungerande samhälle? Eller de som vill behålla ordningen? Så är det ett orimligt mått av tvångsmakt att sätta stopp för dem som sätter stopp för andras liv? För deras företag? För deras känsla av att leva i ett fritt samhälle?
Från mig till er: Skärp er, för fan. Aggressivt? Nej, bara att hävda sociala normer, som låter så många som möjligt leva så tryggt som möjligt, så länge som möjligt.
