Struliga Stockholm blir aldrig sig likt igen
Från distans ser Susanna Popova sin hemstad ur ett nytt perspektiv.
Toppbild: TT
Stockholm är min stad. Ja, jag vet. Stockholm tillhör också alla andra som bor där, men eftersom mormor, mamma och jag föddes, växte upp, födde barn och arbetade där hela våra liv, så är Stockholm hembygd.
Nu har jag Stockholm på distans. Kommer ibland, åker igen. Och inte bara för att det blivit svårt att ta sig fram. Under min uppväxt har länet växt med en miljon människor. Men det är nog egentligen inte därför det blivit allt svårare att ta sig fram i stan, utan antagligen beror det på …
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Stockholms stads trafikkontor?
Det är ett fint gammaldags ord som antyder några män med penna bakom örat, gråmelerade kostymer och vattenkammat hår. Skylten på Trafikkontorets dörr berättar att här ligger ansvaret för den strategiska trafikplaneringen.
Nej, det finns inget sådant kontor. Staden har säkert fixat designinredning, espressomaskin och tvärsnabba uppkopplingar, så anställda kan twittra om dagarna. Gärna om politik, eller något annat som engagerar.
Problemet måste ju vara vi stockholmare som envisas med att promenera. Vi som inte förstår hur trottoarer plötsligt kan avslutas i en avspärrning, varför groparna i gatorna ligger i en oändligt lång öppen dager, eller att staden sandar cykelbanor men inte trottoarer.
Att Stockholm slagit ned på takten betyder att mina ögon allt oftare stannar vid huset där Ann-Louise bodde, ett hus med torrdass på gården. Eller på fattighörnet på Östermalm, där min mormorsmor bodde och drev butik med färdiglagad mat. Eller vid skolgården, där fröken Lindros släppte ut oss för att hoppa hopprep. Eller vid Stadsbibliotekets barningång till Sagorummet, där vi lyssnade under Dardels målning av John Blund. Eller något av alla de andra otaliga ställen där barn, och vuxen, jag lekt.
Stockholmiana är också den omoderna lägenhet dit jag flyttade vid arton, dusch i källaren, barnen tror mig inte. KB där veteranerna satt, Konstnärsbaren inte Kungliga biblioteket, Prinsen där målarna hängde och där jag gick in i en äldre man som var Fredrik Åkare, viskade någon. Och Fred Åkerström som sjöng på Mosebacke och tog en öl med oss efteråt. Det borde han inte ha gjort, men det fattade vi inte då.
Alla Stockholms gator viskar på ekenssnack, nasalt och fyllt av ord som kränga, bulle, tricken och mula. Nu har de alla faktiskt mulat.
Och så hittar jag det historiska Vasastan, i Fredric Bedoires bok Stormaktstidens Norrmalm. Stadsdelen hette Norra Förstaden innan den blev en del av centrala Stockholm och bestod då av trähus. År 1634 hade Norrmalm 4 750 vuxna invånare, Uppsala hade två tusen. Vid samma tid fanns bara tre större stenhus på Norrmalm. Gustav Vasa rev kyrkorna Klara och Jakob, men det hade åtgärdats av hans son Johan III som återuppfört dem. I stadsdelen bosatte sig soldater, sjöfolk och hovets anställda.
Så många har flanerat i kvarteren att det svindlar. Min pappa jobbade på Spökslottet under några år då Stockholms universitet tagit över byggnaden. Han smög sig in på Kårhuset och betraktade studenterna som ockuperat sitt eget hus, själv iklädd skinnpaj för att dölja vilken administratör han i själva verket var. Och vi i nästa generation som hyrde kontor i Observatoriet på Brunkebergsåsens kulle. Var det sant att vi arbetade på det som länge var Stockholms högsta punkt? Vi hade fina vårmiddagar och åt inkokt lax, det måste vara sant.
Struliga Stockholm är kanske inte Trafikkontorets fel utan Stadsbyggnadskontorets eller trafikborgarrådets eller…
Påtvingat sakta vi gå genom stan, medan vi tänker på att det kanske är dags att lämna Stockholm, på riktigt.
***
