Sura SD, rapsbönder, John Durham och Magdas städerska

Måndag 

Rapsen blommar, men bara fläckvis. Det var ovanligt varmt i höstas efter sådden och sedan ovanligt kallt, förklarar en bonde de stora luckorna på fälten. Det är Dagens Nyheter som skickat en reporter till våra trakter. En fjärdedel av rapsen har plöjts upp och åkrarna besåtts med korn i stället. 

Bönder är precis som publicerade skribenter: allt de gör ligger öppet för andra att se och bedöma. Det är därför det är så genant med såmistor. Från grodd till skörd står de kala fläckarna där som vittne om att bonden oskickligt räknade fel när han svängde med såmaskinen. Naturligt producerade luckor, som i årets raps, är förstås mindre genanta, men sticker säkert i många bondeögon ändå. Ungefär som när man skrivit en bra text som sedan sätts i ett löjligt typsnitt av någon redigerare, kan jag tänka. Läsarna, både av texter och av fält, gör sällan skillnad på vad som är vad. Det är enklast att skylla skribenten eller bonden för alla fulheter. 

Det sägs förresten att rapsen var illa omtyckt, när den dök upp på riktigt i Sverige på fyrtiotalet. De gula blommorna ansågs förfula landskapet, med sin grälla färg. Nu drar blomningen entusiastiska besökare, ungefär som körsbärsblomningen i Japan. Skånekommunernas turistansvariga har bråttom att fästa så mycket av det illgula som möjligt på bild, så att folk ska tro att det alltid lyser så här, inte bara någon vecka i maj. 

I år står rapsen och blommar utanför vårt jättelika badrumsfönster. Antagligen höjer det värdet på hela fastigheten i några dagar. Just på det fältet har både bonden och naturen skött sig. 

Tisdag 

De heter ”Emma” och ”Anna” och de lever i frivilligt celibat, kungör Expressen i en artikel saxad ur Amelia. Det är säkert bra att allmänheten får ta del av ”det liggfria livet” som reportern kallar det, men det jag fastnar för är citattecknen kring ”Emma” och ”Anna”. 

Expressen har nästan alltid en liten sexartikel för att kittla läsarna: ”Så njuter äldre kvinnor av onani och superorgasmer”, ”Mona, 52, lever som swinger”, ”Inifrån swingersklubben: Koderna och vilda sexet”, är tre slumpmässigt valda rubriker från den senaste månaden. Och till skillnad från liggfria ”Emma” och ”Anna” uppträder i dessa artiklar folk utan citattecken. De bjuder inte bara på helt autentiska för- och efternamn, utan har också poserat för porträttfoton. 

Inget ont om detta. Varför sätta sitt sköte under skäppan? Men något måste det väl ändå betyda att de kvinnor som slutat ligga, inte de som glatt pippar hängande i kristallkronan, är de som vill vara anonyma? 

Jag undrar vad. 

Onsdag 

Är det bara jag, eller har Sverigedemokraterna förlorat sitt segervissa och goda humör? De senaste veckorna har den ene efter den andre — för med undantag för avhopparen Widding är det nästan bara grabbar — dykt upp i pressen och … ja, vad ska man kalla det? … gnällt, tror jag är det bästa ordet. 

De är sura på dragartisterna och vindkraften och EU och reduktionsplikten och regeringskrisen ligger runt hörnet. Det kanske den gör, men jag undrar vad SD ska rösta på då, när förslagen kommer till riksdagen? Den bästa alternativa partnern, Socialdemokraterna, har just bestämt sig för att satsa allt på en totalkonfrontation med SD. Och det efter att SD satsat allt på en totalkonfrontation med S, genom att dra undan deras lotteripengar. Det hänger inte riktigt ihop. 

Enligt en Sifo i Expressen idag hänger inte SD:s väljare med heller. Av dem tycker 70 procent att regeringen gör ett bra jobb, upp med hela 12 procentenheter sedan förra månaden och ungefär en dubbelt så stor andel som bland väljarna i gemen. Så plötsligt står SD där med sura ledare och glada väljare, efter att ha byggt hela sin affärsidé på glada ledare och sura väljare.  

I dag har förresten Expressen en ordentligt fotograferad och namngiven ”liggfri” — Sara, 32 — så jag antar att den sista skambarriären är riven. Grattis, Sverige. 

Torsdag 

New York Times rapporterar att Minnesotabon Terry Jon Martin anhållits för att ha stulit Judy Garlands rubinröda skor från filmatiseringen av Trollkarlen från Oz. Stölden skedde 2005 från en monter i ett museum, allt som lämnades kvar var en enda röd paljett. Skorna återfanns redan 2018, men utan att någon gärningsman kunde gripas. 

Stölden har, förstås, begåvats med en egen podcast och varför inte? Hela historien är som ett mellanting mellan en Sherlock Holmesnovell och något ur Ture Sventon. Osynliga kabaler kan anas: 

”Under de 13 år som skorna var borta är det möjligt — till och med sannolikt — att de varit i olika händer”, säger Seyward Darby, podcastvärd. 

”Åtalet, säger Ms Darby, väcker frågor om huruvida Mr Martin kan ha agerat på egen hand, eller om han lejts av ett kriminellt syndikat”, förklarar New York Times. 

Så Moriarty, eller åtminstone Ville Vessla, ruvar i skuggorna. 

Trollkarlen från Oz är förstås amerikanernas Alice i Underlandet och originalboken, snart 125 år gammal, finns någonstans bredvid Moby Dick bland litterära nationalklenoder, så det är inte konstigt att gripandet blir en stor nyhet. Varenda figur i berättelsen har tolkats och omtolkats som representanter för det ena och det andra genom åren. Det sägs att den mäktiga trollkarlen — som visar sig vara en lurendrejare från Nebraska som drivit vilse i en luftballong — baserades på den impopuläre William McKinley, en av fyra mördade amerikanska presidenter. I just det här sammanhanget — för det var FBI som stod för arresteringen — ligger det nära till hands att tänka sig trollkarlen som en symbol för den djupa staten bakom skynket. 

Den här veckan presenterade ju utredaren John Durham sin skarpa kritik mot FBI för hur byrån skötte utredningen av ryska kopplingar till Donald Trumps valkampanj. I det fallet startades på lösa grunder en fullkomlig cyklon av legala ingrepp. Anklagelser mot oegentligheter i Hillary Clintons kampanj bemöttes inte alls på samma sätt. Och naturligtvis gav Durhams rapport näring åt idén om ”den djupa staten” som skuggregerar, utan att kunna avkrävas ansvar. 

Det är något märkligt med hela den här diskussionen. Ett skäl är att ståndpunkterna snabbt spegelvänts. Efter elfte september gavs FBI rejält utökade befogenheter. Då var det den liberala vänstern som protesterade och högern som hejade på. Nu, när FBI:s generösa befogenheter används mot Trump, är det tvärtom. 

Ett annat skäl är att det naturligtvis faktiskt finns dolda maktstrukturer i alla samhällen. Att J Edgar Hoover under sina nästan 40 år som FBI-chef använde sina befogenheter lite som han ville, styrd av egna politiska värderingar, är ett faktum. Och här i Sverige är det lika mycket ett faktum att de förment opolitiska högre tjänstemännen under en lång period i allt högre utsträckning blev partimärkta. Socialdemokraterna drog sig inte för att gynna de egna och tjänstemän med karriärplaner begrep att det var säkrast att skaffa partibok, åtminstone för syns skull. 

Det krävs ingen stor konspirationsteori för att se och erkänna den sortens informella maktstrukturer. De uppstår naturligt ur egenintresse, likriktning och lojalitet inom makteliter. Det bästa sättet att minimera problemet är täta maktskiften, så att det lönar sig för tjänstemän att inte liera sig med en viss politisk aktör. Men lite av djup stat kommer vi alltid att ha. Det är antagligen bra, i den mån det handlar om professionalism och kontinuitet. 

Gapandet från alla håll om de generaldirektörer som nu inte får förlängt förordnande skulle vara intressantare om diskussionen handlade om hur de fått och skött sina jobb, snarare än om fantasifulla idéer om utrensningar och antidemokratiska konspirationer. Avdankade politiker som blivit generaldirektörer på svaga meriter finns det ingen anledning att hålla om ryggen. Inte heller generaldirektörer som misslyckats med sitt uppdrag, eller hittat på ett alldeles eget uppdrag. Hittills verkar sparkningarna helt rimliga och en sak kan vi lita på: ”den djupa staten” finns alldeles säkert som bolster när personer i den här samhällsklassen ska hitta en ny försörjning. 

Fredag 

Kristihimmelsfärdsmiddag hos Lotta och Pelle igår. Den rökta laxen kom från Lisa Elmqvist, trots att det är sjuttio mil till Stockholm. Det är svårt att få tunt skivad lax härnere, av någon anledning. Antagligen har det helt enkelt att göra med bristande handlag, men någon noterade också att Lisa Elmqvists laxar är betydligt större än de Fisk-Impex i Simrishamn för. Ännu ett exempel på klassklyftan mellan stad och land, antar jag. 

Är det förresten enklare att skiva stora laxar tunt? Jag har ingen aning. 

Annars kom diskussionen mot efterrätten — rabarber och glass — att handla om legalisering av knark. Själv hoppas jag på en legalisering av åtminstone majja inom tio år. Mindre av rekreationsskäl, eller för den delen ideologiska skäl, och mer därför att jag har ett utestående vad med en domare om saken. Jag ser fram emot att hon bjuder mig på en god middag. 

Lördag 

En fet duva blev rädd och flög rakt igenom en fönsterruta när min svärson och jag bar ut en överflödig soffa för förvaring i ladugården. Glas över marken mer än fem meter från fönstret. Det är andra gången det händer. Duvorna verkar mirakulöst nog klara bragden oskadda, som om de vore Hollywoodska stuntfåglar. Funderar på att sätta upp en skylt på fasaden, bredvid den krossade rutan, som bedyrar att inga djur kom till skada under inspelningen. 

Efter en del plockande bland gammalt virke fann jag en skiva som gick att såga till för att täcka fönstret. En otillfredsställande lösning för alla, utom mitt treåriga barnbarn, som var mycket förtjust när jag av lathet och frustration bytte fogsvansen mot motorsågen. Inget finsnickeri, direkt, men jag tvivlar på att det är värt besväret att ersätta rutan. Antar att man kunde sätta in något slags förstärkt glas, men då skulle duvorna slå ihjäl sig nästa gång och jag skulle skamset tvingas plocka bort min skylt. 

Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter har i dag ledartexter som förespråkar legalisering. Jag hoppas att domaren börjat sätta undan nog med medel för att täcka en riktig brakmiddag. 

Söndag 

Magdalena Anderssons illegala städerska är huvudnumret i Dagens Nyheter idag. Syndikalisterna driver rättsprocess och hon är här för att vittna. 

En genant historia för Socialdemokraterna, förstås, men också tids- och platstypisk. Alla vet ju att vi har ett antal branscher i det här landet — byggbranschen inte minst — som bara kan räknas hem genom att rättslösa personer utför arbetet till underbetalning, eller ingen betalning alls. Det är förstås det egentliga skälet till dessa oändliga led av underleverantörer till underleverantörer — allt i syfte att kunna låtsas som att man inte vet vad som sker. Det har blivit en del av ”vårt lands själ”, som Magdalena Andersson skrev om häromsistens, även om hon antagligen syftade på något annat. Men i just detta avseende — ”det var det jävligaste, det hade jag ingen aning om” — är hon trots allt genuint svensk.