Surprise: Han var på låtsas

Visste ni att »Onkel Toms stuga« var 1800-talets mest sålda bok efter Bibeln? Den nådde faktiskt stora framgångar även i Europa, där frågor om slaveriets avskaffande eller beskrivningen av söderns svarta befolkning, dess lidande och upphöjda moraliska karaktär, knappast var relevanta för den omedelbara vardagen. Gissningsvis låg en stor del av framgången i att boken kittlar något djupt inom många människor: behovet av att på något sätt fetischera andra människor. Onkel Toms stuga har aldrig riktigt existerat, och stugan kan inte heller existera: svarta är som bekant människor, och ingen människa är kapabel till den förutsättningslösa, barnsliga godhet och sällsamhet som utmärker karaktärerna i boken.

Vi gillar trots detta att föreställa oss att dessa människor finns någonstans där ute, likt de flygande tefaten i »Arkiv X«. Eftersom människorna som utgör våra grannar och livskamrater är mänskliga i dess negativa bemärkelse – fyllda av brister och dåliga karaktärsdrag – så ställs alltid hoppet på den rena, oförblommerade mänskligheten till det exotiska, det som ligger för långt bort för att man ska kunna märka detaljerna eller bli besviken.

Det är mot bakgrund av »Onkel Toms stuga« och dess popularitet som man verkligen förstår just hur synd det är om många av Europas invandrare, flyktingar och muslimer i dag. Ett citat från boken »Att vara invandrarbarn i Sverige« av Kerstin Wallin, som Dan Korn återgav i tidskriften Axess nyligen, får illustrera:

»I högt utvecklade länder som Sverige blir kulturen kommersialiserad och utarmad. Invandrare kommer från fattiga länder, som är rikare på folkliga, producerande kulturformer av annat slag än våra konsumerande. Därmed kan kulturen få nytt liv och blod. Invandrarna för med sig ett skapande kunnande i fråga om mat, musik, dans, teater, sång och samvaro. Det är inte självklart att all utveckling går framåt. Av invandrarna kan vi lära på nytt något som vi förlorade på vägen mot välståndet. Det enhetliga landet behöver inte vara idealet.«

Det som Wallin ber »invandraren« om är kort sagt att utgöra en sorts social och kulturell utombordsmotor. »Invandraren«, genom sina autentiska seder, förväntas mata den narcissism och det behov av självförverkligande som tydligen kommer av att leva i något sorts modernt samhälle. Detta är en totalt omöjlig uppgift. Lika lite som svarta i södern kan bete sig som Onkel Tom och hans familj, lika lite kan en invandrare från Afghanistan genom sin folklighet fylla det föreställda hål i själen som en massa självupptagna européer går runt och ojar sig över.

Här har vi alltså dagens dilemma. Vad händer egentligen när den positiva bilden av Den Andre byggs kring ett antagande om att dennes seder och bruk representerar något sorts mänsklig, social dunderhonung? I fallet Onkel Tom så låg ju fetischismens objekt skonsamt nog på andra sidan Atlanten, så besvikelsen kunde ändå hållas stången.

Roliga matbutiker i all ära, men »desillusionering« är nog ordet för det som många svenskar i det tysta går igenom just nu. Den Andre följde inte manus – deras seder och bruk var inte alls så roliga och förutsättningslöst mänskliga som vi hade föreställt oss. I själva verket visar det sig att de bara är konstiga, eller annorlunda, eller till och med direkt hotfulla eller motbjudande. Denna desillusionering är dock begränsad i tid; förr eller senare kommer den att passera. Vad den följs av är ofta den okonstlade och uppriktiga – men möjligtvis en gnutta överdrivna – entusiasm för våra seder och våra regler för mänsklig samvaro, som utmärker exempelvis Katerina Janouch.

En sista reflexion. Bland vissa förfäktare av politisk islam i vårt avlånga land verkar det råda en uppfattning om att det svenska mässandet om »tolerans« och den undfallenheten man tycks visa i diverse konflikter handlar om en grundmurad svaghet eller osäkerhet hos majoritetsbefolkningen.

Tyvärr tror jag förklaringen är långt mer dyster än så, åtminstone för den som råkar vara islamist. Svenskar är säkert många saker, men de är först och främst ett ytterst självcentrerat, modekänsligt folk. Hyllandet av »mångfalden« är det tidiga 2000-talets stora politiska och sociala boom, och på vanligt vis så var det vi som förmätet gick i täten för utvecklingen. Den dagen Europa tröttnar på detta narcissistiska tidsfördriv – och den dagen torde komma mycket snart – så kommer svensken med största säkerhet att fortsätta vara den som med disciplin och jämnmod marscherar i första ledet, rakt in i framtiden.