Svält och välfärdsslakt, men först lotteriet
Den påstådda välfärdsslakten beskrivs med professionellt spelad upprördhet av S. Men äkta indignation ser man när det handlar om lotteripengarna.
Toppbild: TT / pressbild (Montage)
Jag är inte beredd att ta gift på det, för konkurrensen är trots allt hård, men jag tror att striden om sossarnas lotterimiljoner kan vara det mest genanta ögonblicket i svensk politik hittills. För alla inblandade, skyndar jag mig att tillägga, innan ni som redan investerat i den ena eller andra sidan tror att saken bara gäller era motståndare.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är lätt att känna empati för Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida. I vilken mån hans uppdrag är självpåtaget och i vilken mån det är föreskrivet är inte lätt att veta, men vad uppdraget består i är alldeles klart: backa upp Partiet. Inget skamligt i det. Vi som är lite till åren komna kan till och med uppskatta en påminnelse om hur det brukade vara när folk i gemen tog politiska partier på allvar. Men, som sagt, det är lätt att känna empati för Lindberg, för den här typen av torpedtjänst har ofta ett pris. Det man handlar med är självrespekt, trovärdighet och autenticitet.
Man hör det om man läser ledartexterna högt. För att ta några exempel från Aftonbladets ledarsida på sistone: Kristersson svälter ut den offentliga vården, för att jämna marken åt sina kompisar i privatvårdssvängen. Snart har matpriserna nått sådana höjder i Högersverige att vi alla måste visa underliven på Onlyfans. Välfärden slaktas.
Alla de där påståendena borde ju resultera i alldeles äkta rasande indignation, om de vore sanna. Men man hör, när man läser texterna högt, att de alla skrivits med professionellt spelad upprördhet av Lindberg och hans medarbetare. En dag på jobbet, helt enkelt: först en rad om den svenska misären, sedan en AW.
Undantaget är lotteripengarna.
Det är här det blir genant. För när Lindberg skriver om ”skandalen”, ”propagandan”, ”sossehatet”, demokratihotet och önskan att ”sabotera för Socialdemokraterna” genom att röra vid Partiets mångmiljonlotteri, är det, till sist, en artikel där nerven känns äkta. Här, till skillnad mot i alla artiklar om svältande svenskar och högerns hånflin mot cancerpatienter, är inte indignationen spelad.
Håll med om att det säger något, både om politisk retorik och den politiska klassen. Inget smickrande.
Och det är ju inte bara Lindberg. Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin förklarar att planerna på att ”knäcka arbetarrörelsen” inte kommer att lyckas. Att röra lotterierna är ett försök att ”strypa oppositionen”, säger självaste Magdalena Andersson. Båda med sann inlevelse.
Man kan begripa det. Det senast redovisade året stod lotterier och liknande för 38 procent av Socialdemokraternas intäkter. Det är mer än det offentliga stödet, som uppgick till 36 procent. I kontrast stod medlemsavgifter för en procent av intäkterna.
Men det är här det blir pinsamt för alla. Ett annat ”folkrörelseparti”, Centerpartiet, redovisar noll procent i intäkter från medlemsavgifter. Moderaterna två procent. Sverigedemokraterna tre. I takt med att medborgarna lämnat partierna, har de tillsammans sett till att höja skattebidragen. Sverigedemokraternas intäkter 2022 bestod till 65 procent av skattepengar. Året innan var det 74 procent. Motsvarande andel för Moderaterna är 60 respektive 70 procent.
De stackars värnlösa äldre, som ofta nämns av lotterikritikerna, kan åtminstone välja om de vill köpa en lott eller inte. Ingen av oss kan välja att inte bidra till partiernas självutdelade skattestöd på flera hundra miljoner.
Så på en punkt har Lindberg och de andra ilskna sossarna rätt: det här handlar inte om principer, utan om en småaktig vilja att jävlas med sossarna. Det är en duell med högtravande demokratiska floskler mellan folkrörelser utan folk och partier utan medlemmar.
***
Läs även: Spelberoendet skapar panik i S
