Svårt att se dalen från bergets topp

Medelklassmänniskor är besatta av att diskutera och analysera sin egen medelklassighet. Therese Bohman skrev i sin essä »Den borgerliga romanen och me-delklassens självförakt« (2014) att själva ordet medelklass används tjugo gånger oftare i romaner i dag än för 20 år sedan. Det är därför något av en gåta att det är så svårt att tala om att medelklassen är en position som förhåller sig till två andra klasser.

Arbetarklassen? Den finns väl inte längre?

»I dag är resande för alla«, slår opinionsbildaren Rebecca Weidmo Uvell fast i ett debattinlägg i Expressen den 7 juni och jämför detta med sitt unga 80-tal då bara »de rika« hade råd att resa. De andra campade. Det ska ha berott på att det inte fanns lågprisflyg och på höga marginalskatter.

Välgörenhetsorganisationerna håller inte riktigt med.

»Aldrig blir de ekonomiska klyftorna i samhället så uppenbara som under sommaren«, skriver hjälporganisationen Giving people, som ger akut hjälp med bland annat mat till fattiga barnfamiljer i Sverige. Giving people beskriver en värld där föräldrarna inte har »den ekonomiska möjligheten att låta barnen följa med och bada, åka på en dagsutflykt eller kanske ens råd med cykel«.
Weidmo Uvell rasar över det oempatiska i att dessa familjer med »de lägsta inkoms-terna« skulle drabbas av höjda priser på flygresor med 400 kronor om ett miljöskatteförslag skulle gå igenom. Dalen syns förstås inte lika väl från bergets topp som berget gör från dalen. Men för den som behöver mer information om skillnader i livsvillkor så finns det gott om rapporter om barnfattigdom i Sverige. Majblommans från 2017 visar att 7 procent av svenska familjer lägger 0–200 kronor per vecka på sina barns sommarlov. De 12 procent som lägger mest spenderar 1 500–10 000 kronor.

Tråkiga sifferexerciser, men hur ska man kunna förstå vilken höjd över havet man befinner sig på när man inte ens har anlag för svindel? För den som i stället behöver benchmarka sin empati finns romaner som »Yarden« och »Miira«.

Det är klart att det är skönt att slippa tro på att klimatet blir hetare, och att det finns folk i Sverige som ber sina ungar nöja sig med en macka i stället för två, när man själv njuter så av sin Thailandsvecka. Det är inget roligt att ha dåligt samvete.

Då är det lättare att tänka att klass bara handlar om att vara innanför eller utanför. »I jobb« eller – vad blir motsatsen? – ur jobb. För då skulle det ju kunna vara så att de »ur jobb« bara borde klippa sig. Som att alla strukturella skillnader bara handlar om inkomstnivå, något tillfälligt, som en förkylning som går över bara man sköter sig.

Det blir tröttsamt att höra det ständigt upprepade påståendet att det inte finns någon arbetarklass längre. Därifrån dröjer det aldrig länge innan någon kan berätta om en hantverkare de anlitat för sin renovering, som kom till jobbet i Mercedes. Den enda kvarvarande skärningspunkten mellan samhällsklasserna ger upphov till hantverkarkomedier som »Jävla klåpare«.

Därför är det också skönt att det åter poppar upp strukturanalyser av det svenska klassamhället, som den purfärska »Klasstrukturen i Sverige« från det fackliga idéinstitutet Katalys. Rapporten spaltar upp förvärvsarbetande utifrån hur mycket de har att säga till om på sitt jobb, hur löneutvecklingen ser ut, slitage på kroppen, inverkan på fritiden och grad av självstyrning. Med denna indelning hamnar även gruppen lägre tjänstemän i arbetarklassen, nästan exakt halva den förvärvsarbetande befolkningen. Med krympande intäkter.

För medan medelklassen har det i stort sett lika bra ekonomiskt i dag som 1985, så har de 10 procent som tjänar minst fått sina reallöner sänkta under hela perioden. Däruppe på bergstoppen däremot, på flyget till Maldiverna, har inkomsterna – det visste vi ju redan – skenat.

Surt att behöva lägga det på flygskatt.