Svensk politik speglar en global politisk scen
Det var återigen laddat i riksdagens kammare när partierna avgav sina röstförklaringar inför omröstningen om Ulf Kristersson (M) som statsminister. Alla ledamöter på plats, nästan fullt på åhörar- och pressläktare och demonstrerande ungmoderater och kristdemokrater på gatan utanför som öste sitt hat över Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L). Riksdagen i centrum – så kommer det att bli flera år framöver.
Liberalernas och Centerns hårda motstånd mot Sverigedemokraterna borde inte komma som en överraskning. Det är en del av en flera år gammal koordinerad liberal insats mot de högernationalistiska och populistiska krafterna i Europa. Det som händer nu är inte en isolerad svensk företeelse, utan en del av ett globalt politiskt förlopp. I den liberala partigruppen i EU-parlamentet har det under ganska lång tid mejslats fram en gemensam strategi för att möta det både Lööf och Björklund i riksdagen gemensamt benämnde nationalistisk populism.
Det är att inte backa undan. Det är att stå upp mot de krafter som man bedömer långsiktigt hotar demokratin. Att inte tro att en eftergift kan få de »onda krafterna« att ändra sig. En strategi att inte vika en tum. När Björklund och Lööf står på sig, och möter högersvansens oförställda hat har de redan från början, i en europeisk kontext bestämt sig för hur de ska agera. Det må bära eller brista. Det är en annan strategi än att försöka blidka eller samverka med dessa krafter.
De europeiska liberalerna har lyckats stå emot och mota undan högerpopulister i Frankrike och Holland, och i Storbritannien har dessa krafter mer eller mindre imploderat efter brexitomröstningen. Från svensk sida har centerpolitiker som Lena Ek och Frederick Federley samt liberaler som Olle Schmidt och Cecilia Wikströms märkts. Möten, kurser, seminarier och gemensamma uttalanden har avlöst varandra i flera år.
I våra nordiska grannländer har det varit något annorlunda. Ur liberal synvinkel har försöken i Danmark och Norge att samverka med högernationalisterna misslyckats i meningen att dessa har fått växande makt och inflytande. I Finland däremot ledde ansvar och makt för Sannfinländarna till att trollet sprack.
De svenska liberalernas strategi är mer europeisk, och har fått styrka från Frankrikes president Emmanuel Macron och hans rörelse, som nu är på väg att ansluta sig till EU-parlamentets liberala grupp. Styrkeförhållandena i Europa blir därmed annorlunda, med en konservativ, en liberal och en vänstergruppering.
Video: Europeiska rötter
Det här är också tydligt en kamp om orden. Både Lööf och Björklund var påtagligt ideologiska i sina röstförklaringar och de använde samma begrepp, centrerat kring orden nationalism och populism, för det som Jimmie Åkesson (SD) kallade en konservativ sammanslutning eller Tobias Billström (M) en sakpolitiskt enad borgerlighet. Det som Anders Ygeman (S) också valde att kalla nationalistiskt populistiskt och som skulle kunna bli den mest högerinriktade regering Sverige haft. Det som Vänsterpartiet avfärdade som extremhöger och Miljöpartiet valde att beteckna som högerkonservativ.
Medan Jimmie Åkesson gärna lyfter fram kaosperspektivet på dagens förhandlingar försöker de liberala krafterna beskriva de pågående förhandlingarna som ett normalt konstitutionellt förfarande. Liberalerna talar gärna om anständighet, tolerans, öppenhet och respekt. Det är inte samma sak att tala vänligt med en riksdagskollega i kaffekön som att släppa fram Sverigedemokraterna till makten.
Vi kommer möjligen att få se ett återupplivande av den franska revolutionens hedersbegrepp fraternité, egalité, liberté; framför allt om man kan omtolka begreppet fraternité till att gälla hela mänskligheten och inte bara ett kön.
Det politiska landskapet ser annorlunda ut. Men det är inte bara ett svenskt landskap utan en global politisk scen. Dagens svenska regeringsförhandlingar har rötter långt ut i europeisk politik.
