Svensk Snowden sökes
I veckan har vi, vår vana trogen, förfasat oss över USA.
Uppgifterna om den orwellska jättemyndigheten NSA:s hemliga övervakning av sociala nätverk och telefontrafik har fått Sverige att rysa.
Vi har sörjt de amerikanska frihetsidealen och häpnat över den paranoia som fått till och med den gode president Obama att dra dem i smutsen.
Allting är uppenbarligen hemskare om det sker i USA. För de svenska FRA-spionerna på Lovön utanför Stockholm har kunnat spana vidare ganska ostört, trots att de i allt väsentligt ägnar sig åt samma sak som sina amerikanska kollegor.
De har möjlighet att utifrån vissa sökbegrepp sovra bland i princip all datatrafik som passerar landets gränser. I likhet med NSA får de bara spana på utlänningar – en begränsning som av tekniska skäl är ganska meningslös. Det går inte att med någon säkerhet särskilja svenskars meddelanden. Information och sökbegrepp delas dessutom mellan FRA och andra underrättelseorganisationer i olika länder – bland dem rimligen NSA – i ett enda stort knytkalas.
Till skillnad från amerikanerna fördes vi inte bakom ljuset. Vi hade en lång, öppen och känslosam debatt om FRA-lagen. Regeringen lyckades avväpna det inledningsvis massiva motståndet genom att ställa upp vissa påstådda rättssäkerhetsgarantier. Vi andades ut och förlitade oss på den goda statens beskydd.
Rollen som rättssäkerhetens väktare tilldelades den nyinrättade Försvarsunderrättelsedomstolen. FRA måste ha dess tillstånd för att få spana mot specifika fiberkablar. I USA måste NSA:s spaningsåtgärder på motsvarande sätt godkännas av Foreign Intelligence Surveillance Court. Det var denna domstol som låg bakom det nu vitt spridda beslutet att telefonbolaget Verizon skulle lämna ut miljontals kunders telefonlistor.
Den har beskrivits som en Kalle Anka-domstol, som har till uppgift att lydigt godkänna, snarare än självständigt pröva, myndigheternas övervakning.
Vad gäller Försvarsunderrättelsedomstolens verksamhet vet vi nästan ingenting, eftersom den liksom sin amerikanska motsvarighet omgärdas av sträng sekretess. Vad som däremot är tydligt är att det som där pågår inte har någonting att göra med en självständig domstolsprövning i begreppets vanliga betydelse.
Det är regeringen som sekretesstämplar domstolens ärenden, samtidigt som regeringen beställer sådan spaning som prövas. Det är dessutom regeringen som utser de »integritetsskyddsombud« som är tänkta att vara FRA:s motpart i domstolen. Ombudens medel är minst sagt begränsade eftersom domstolens beslut enligt lag inte kan överklagas.
Domarna kan inte heller självständigt granskas i efterhand eftersom de aldrig redovisas.
En sådan »domstol« kanske lugnar människor med en osunt stark tilltro till staten. Men den innebär knappast något större skydd för rättssäkerheten än politikernas försäkran om att vi inte har någonting att frukta.
Staten utnyttjar makten vi ger den. Det finns inget skäl att tro att detta är mindre sant i Sverige än vad som visat sig vara fallet i USA. Offentlighet är en bärande princip bakom vårt statsskick eftersom vi vet att den maktutövning som sker i mörker lätt tappar fästet. Administratörerna av den svenska övervakningsstaten är säkert samvetsgranna människor, men gränser förskjuts alltid när ingen ser på. Och vi vet inte vilka krafter som kommer att ha makten över övervakningen i framtiden.
Det är förståeligt att människor i Sverige upprörs över att amerikanska myndigheter har tillgång till deras Facebook-meddelanden. Men vi spanar på samma sätt på medborgare i andra länder.
Den svenska diskussionen borde handla mindre om USA:s och mer om vår egen övervakning. Bristen på insyn och verkliga kontrollmekanismer borde oroa betydligt mer.
Kommer det krävas en svensk Edward Snowden för att den inslumrade FRA-debatten ska väckas till liv? En sådan skulle, i motsats till vad somliga verkar tro, liksom Snowden riskera att straffas för sitt visslande. Meddelarfriheten har sina tydliga gränser även i Sverige när sträng sekretess råder.
Det må vara en kär gammal folksport att uppröras över USA men det är dags att vi ser oss själva i spegeln.
För övrigt får man hoppas att den senaste tidens grova övergrepp i Turkiet får överentusiastiska utvidgningsvänner att inse att landet knappast är redo för EU.
