Svenska domstolar ska inte luta sig mot kulturrelativister

I onsdags kom domen från Göta hovrätt: livstid för Mohamedamin Ibrahim. Hovrätten slog därmed fast tingsrättens dom om att han, kallad Amin i domen, mördade flickvännen Saga. När Amin ströp Saga i slutet av april förra året var hon höggravid. Även pojken i magen dog. 

Vad kan få en ung man att brutalt ha ihjäl en flickvän, en flickvän som trodde att de snart skulle flytta ihop med parets barn? Som trodde att Amin äntligen skulle våga berätta för sin somaliska familj om henne? I domen kan man läsa att åklagaren har kunnat visa på korrespondens mellan Amin och hans mamma där det ”tydligt framgår att det enligt familjens normer inte är tänkbart att vara tillsammans med en ’viting’ och att konsekvenserna, om så skulle vara fallet, skulle innebära omfattande bekymmer för Amin”.

Mördades Saga för att Amin levde i hederskultur? Här skiljer sig hovrättens dom från tingsrättens bedömning på en viktig punkt. Hovrätten ser det inte vara bevisat, med en skiljaktig mening från en nämndeman, att det funnits ett hedersrelaterat motiv bakom gärningen. 

Enligt Devin Rexvid, som forskar vid Stockholms universitet och som var en av de anlitade experterna i nämnda mål, är det ett exempel på när en domstol vill slippa ta ställning. Spelar det någon roll, om gärningsmannen som i det här fallet fått livstids fängelse? Rexvid påpekar att rubriceringen har betydelse, att det kan finnas ”ett behov av förnyade riskbedömningar av nya hot mot andra i offrets närmsta krets”.

Vid bedömningen av ett brotts straffvärde ska det dessutom beaktas ”om ett motiv för brottet varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder” (29 kap. 2 § 10 punkten brottsbalken).

När jag frågar Jessica Wenna, ämnesspecialist inom hedersrelaterad brottslighet och senior åklagare vid Åklagarkammaren i Västerås, vill hon inte uttala sig om den aktuella domen men bekräftar bilden av att ”domstolarna inte riktigt har förstått”. Det finns juristdomar som inte anser sig ha behov av kompetensutveckling om heder, konstaterar Wenna. 

I den aktuella hovrättsdomen står det att det ”visserligen” finns omständigheter i målet ”som tyder på att Amins familj lever under s.k. hedersnormer”, men att uppgifterna om huruvida brottet haft ett hedersmotiv går isär. Det är nu inte särskilt konstigt att uppgifterna går isär, eftersom de expertvittnen som hade kallats till rättegången har vitt skilda ingångar.

Har man följt debatten om hedersförtryck känner man igen såväl positionerna – synliggör eller förminska –som återkommande namn. Rúna Baianstovu från Örebro universitet var en av de inkallade experterna i rättegången. I boken ”Heder - Hedersrelaterat våld, förtryck och socialt arbete” (Studentlitteratur, 2018) kallade hon hederskulturen för en ”rasistisk och kränkande stereotyp om invandrare”. Hon beklagade sig även över stereotypen ”mörkhåriga och brunögda invandrarflickor” som behöver räddas, då en broschyr om hedersförtryck hade haft denna ”stereotyp” på bild. Hon argumenterade för att personal inom socialtjänsten ska fråga sig vad felet på svensk socialpolitik är, och inte se hederskulturen som ett kulturellt problem hos vissa grupper. 

Även Sara Johnsdotter, från Malmö universitet, hade kallats in som expert. Hon har hävdat att medier ”blåser upp” omfattningen av könsstympning. Redan för många år sedan fick hon kritik för att vilja avdramatisera företeelsen och för att jämföra det med intimkirurgi. Att Johnsdotter och Baianstovu skulle argumentera i en annan riktning än Devin Rexvid var så att säga ingen överraskning.

Självklart finns det fall där en gärningsman har saknat hedersmotiv för sin gärning. Men när svenska domstolar ska göra en bedömning bör det ske på saklig grund – inte genom att luta sig mot ”experter” som alltid har velat dribbla bort hedersförtrycket.

***

Läs även: Hederskulturen har ätit sig in i förskolorna

Läs även: Konsten att tona ner ett hedersmord