Svenska gangsters verkar undantagslöst ha dålig smak

Måndag 

Det lyste i vår spiongrannes lägenhet i går kväll, trots att både han och hans fru sitter häktade. Jag började genast fantisera om att rättstekniker trängdes därinne och plockade sönder bostaden, golvplanka för golvplanka. Sedan slog det mig att familjen inte bara består av herr och fru Häktade, utan även avkomma, och spionthrillern i mitt huvud bytte genre till tragedi. 

Höger och vänster har mer att göra med stamtänkande än tänkande, skriver Merete Mazzarella på Under strecket i Svenskan. Hon har läst en amerikansk bok av två historiker som båda heter Lewis (de visar sig vara bröder, när jag googlar saken). Ingen bärande princip håller i själva verket ihop paketen med ”vänster” och ”höger”-åsikter, menar de. Folk väljer åsikter efter att ha valt grupp, snarare än grupp efter att ha valt åsikter. 

Boken verkar vara utstuderat amerikansk, men det gör den inte obrukbar i den gamla världen. Om man vill begripa varför Göran Greider ägnar så förtvivlat mycket energi åt den bisarra ambitionen att Hamas ska kallas ”högerrörelse”, är det precis det här som saken handlar om. Greider beter sig som den apokryfiska journalisten som, efter att Booth gjort sitt på Fordteatern, frågade fru Lincoln: ”Undantaget det, vad tyckte ni om pjäsen?". Att debattera om Hamas är vänster eller höger demonstrerar en osviklig känsla för att missa huvudsaken. Utom för den som, likt Greider, måste vakta stammens heder och därför sätter stamtänkandet framför tänkandet, när hans vänsterkompisar demonstrerar sida vid sida med Hamasanhängare. 

DN kräver mer bistånd till Gaza: ”Det handlar om att skilja på Hamas och det palestinska folket”. Visst. Men problemet är att Hamas inte gör den skillnaden och lägger beslag på allt bistånd som de kan komma åt. Det påminner om alla dessa schlagerartister och skådisar som hanterar det som nu sker genom att skriva upprop för fred, bistånd och eldupphör, utan ett ord om hur det ska gå till när motparten är en islamistisk dödskult. 

Tisdag 

Absolutionen sitter alltid långt inne när man går på sin årliga koll hos tandläkaren, men i dag fick jag faktiskt beröm för mina tänder, även om det antyddes att det mest beror på gener. Stärkt av det oväntade erkännandet skröt jag med att jag faktiskt använder tandtråd och fick veta att det var slarvigt av mig att inte använda två sorters mellanrumsborstar också. Så var ordningen återställd. 

Tegelbacken ska bli park, påstår DN, och det kan ju knappast bli sämre. Å andra sidan finns något rörande nattståndet över den trafikplats som Tegelbacken är. Inte minst parkbänkarna som står där, mitt i betongen under Jan Håfströms mr Walker. Man antar att de måste ha kommit till för att medborgarna ska kunna sitta och begrunda trafiken. 

I går var vi på middag med David Goodhart, vars senaste bok nu kommer på svenska på Stolpe förlag. I kväll kom han över på en drink, innan han flög hem till London. Det är, kom vi på, lite drygt 23 år sedan vi träffades första gången, inför millennieskiftet i London. Då var Goodhart en ganska typisk vänsterliberal, men med en skavande nyfikenhet, som gjort att han blivit intressantare med åldern, snarare än tvärtom. Boris Johnson chefade på Spectator och bjöd in oss att fira nyår med honom. Med vår osvikliga förmåga att slarva bort en god historia – i det avseendet betraktar jag mig som Staffan Heimersons antites – tackade vi nej. 

Onsdag 

DN:s reportage om den japanska Yakuzan i dag knyter an till svensk gängkriminalitet, men jag tvivlar på att det finns så mycket att lära. De japanska gangstrarna är inga man vill bli ovän med, men de är trots allt japanska i sin nästan ceremoniella självbehärskning. Förutom det är de också att föredra rent estetiskt, med sina storslagna tatueringar. Svenska gangsters verkar undantagslöst ha dålig smak. 

Kan man lita på att Erdogans omättliga behov av respekt och bekräftelse gör att det turkiska parlamentet inte har något annat val än att godkänna det svenska medlemskapet i Nato, nu när presidenten väl skickat ärendet dit? Kanske det, men vem vågar vara säker? Vill man ställa till det kunde man ju göra sak av att Erdogan kallar Hamas ”befriare” och att det börjat dyka upp skyltar utanför en del turkiska affärer, som gör klart att judar inte är välkomna. Men de vänsteraktivister som annars gillar att reta Erdogan för att försena Natomedlemskapet, verkar inte nappa på just sådana förgripligheter. 

En blixtvisit i fotografen Niklas Palmklints studio på seneftermiddagen resulterade i, om jag räknade rätt, nio olika bildkompositioner – en del med S och mig var för sig, en del med oss tillsammans. Det blir knappt sju minuter per motiv, om man inte räknar med ombyten och småsnack. Jag vet ingen annan fotograf som är så snabb och ändå alltid snäppet bättre än de flesta i branschen. 

Middag med De tio på Djurgården på kvällen. Det blev som vanligt samtal om allt från astronomi och akvareller till Gustav IV Adolfs livmedikus och Berlioz. Det är sällsamt uppiggande att umgås i ett sällskap där man garanterat vet minst. 

Torsdag 

Norrmännen har beslutat sig för att utrota sina vildsvin och önskar att Sverige gjorde detsamma, hör jag på radion. Jag är inte riktigt säker på varför den nyheten gör mig på så gott humör. Kanske därför att den är ett eko från en tid när människan inte brydde sig om att skämmas för sin plats i skapelsen. 

Ann Heberlein bemöter i Svenskan kritiken om att hon skriver om sig själv. Det gör hon inte alls, öppnar hon artikeln – vilket jag trots allt uppfattar som en rätt vågad inledning för dem av oss som brukar läsa henne – och fortsätter med ett försvar för den personliga essän. Det är förstås en aningen knivig uppgift hon tar sig an, eftersom texten med nödvändighet innehåller rätt många ”jag”. Hon har en annan nackdel jämfört med Philip Warkander, som utslungade anklagelsen mot henne i Expressen: han har själv sagt sig ha använt Heberleins namn för att få uppmärksamhet. Jag tror inte Heberlein har samma nytta av att nämna Warkanders namn. 

Fredag 

Jag saknar att ha hund ibland – åtminstone den enastående hund vi hade – men aldrig sådana här dagar. Efter 55 höstar borde det vara omöjligt att överraskas av hur ofredad en svensk blir av horisontellt regn och iskyla redan i oktober, men upplevelsen är alltid traumatisk. Inte torrare och naturligtvis inte färre sekundmeter när jag landar i Skåne, men åtminstone några grader varmare. Sjuttio mil borde göra större avtryck på klimatet än så här, om det fanns någon rättvisa i världen. 

Det grandiosa tillslaget med helikoptrar och insatsstyrka mot en misstänkt GRU-agent i november förra året resulterade i en tingsrättsdom i går, läser jag. Friande, förstås, om någon undrar. Det är inte det att tingsrätten tvivlar på åklagarens beskrivning av kopplingar till GRU, falska namn och lögner, för att lura leverantörer, myndigheter och banken. Nej då, tvärtom anser tingsrätten att det är lett i bevis att mannen varit en ”plattform för GRU med avseende på rysk teknikanskaffning”. Det är bara det att rättens bokstavstolkning av lagen leder till att den inte tycker att det är spioneri. 

Jag vet inte om alla antropologer numera är sysselsatta med postkoloniala studier, men om de inte är det, vill jag uppmuntra någon av dem att ta sig an svenska jurister och nämndemän. Mitt allt starkare intryck är att svenska jurister mäter sitt oberoende och sin professionalism i kontraintuitiva och bisarra domar. Ju fler och ju konstigare, desto finare. Det vore mycket värt att få saken prövad vetenskapligt.  

Lördag 

Foreign Affairs publicerar en studie om vad Gazaborna verkligen tycker om Hamas. Man får väl ta alla sådana här undersökningar med en nypa salt, men det är ändå några erfarna forskare vid Princeton som utfört mätningen, som avslutades dagen förre terrorattacken i Israel. 

Bland Gazaborna har 44 procent ingen tilltro alls till Hamasstyret och 23 procent inte mycket tilltro. Bara 24 procent skulle rösta för Hamas om det var val i dag. Bristen på förnödenheter beror enligt 31 procent av Gazaborna främst på Hamas dåliga styre, 26 procent klandrar inflationen och bara 16 procent menar att Israels sanktioner är huvudproblemet. Det vanligaste svaret på frågan om det bästa sättet att påverka Hamas är ”inget alls” och endast tre procent tycker att Hamas är mycket lyhörda för Gazabornas behov. Drygt 70 procent anser att Hamasstyret präglas av mycket, eller ganska mycket korruption. 

Om Ship to Gaza verkligen var intresserade av att hjälpa Gazaborna i nöd och lyssnade på vad Gazaborna själva säger, skulle det alltså vara betydligt mer effektivt att stödja kampen mot Hamas, än att bryta israeliska sanktioner. 

Alla de här siffrorna är förstås inaktuella sedan Israel inledde sin kampanj mot Hamas. Efter så mycket död och lidande kommer svaren att se annorlunda ut. Men de visar ändå en sak: talet om att inte likställa Gazaborna med Hamas har god grund. Problemet är att det påpekandet nästan undantagslöst riktas mot dem som aldrig sett igenom fingrarna med Hamas. Det borde riktas till alla de vänsteraktivister, som direkt eller indirekt erkänt Hamas som Gazabornas röst och försvarare. 

Ett sista uppmuntrande mätresultat, som nu säkert är tragiskt överspelat: 73 procent av Gazaborna föredrar en fredlig lösning på konflikten med Israel, bara 20 procent vill se en militär lösning. 

Söndag 

De gånger S och jag varit isär mer än ett par dagar under de dryga tjugo år vi varit gifta kan räknas på ena handens fingrar, även för den som råkat vara oförsiktig med yxan någon gång. Efter två dagar som gräsänkling har jag i och för sig fått ur mig en stor centrallyrisk text om mittenpolitik – ett rafflande ämne, som alla vet – men känner mig vilsen så fort jag reser mig upp från skrivbordet. I morgon kväll är det, gud ske lov, slut på det. 

Victor Malms recension i Expressen av Richard Swartz nya bok Loppmarknad i dag är så sprudlande av glad energi att det är omöjligt att inte skaffa boken och läsa den omedelbart, även om man skulle försöka låta bli. Jag tänker inte försöka.

***

Läs även: Jag har skrämt Jan Guillou och det får man väl ändå vara lite stolt över

Läs även: Enköping har större chans att få en skybar än konstaplar på gatan