Svenska intellektuella är ryggradslösa flockdjur
Sveriges kulturskribenter fördömde dem som lyfte problemen med en omfattande invandring. Nu är det plötsligt okej att diskutera tabuämnena - men var är självreflektionen?
Toppbild: TT
Med ett inte försumbart mått av självövervinnelse begav jag mig för några veckor sedan mot Göteborg och bokmässan, denna kulturvärldens Kiviks marknad som gärna vill se sig som en plats för yttrandefrihet, stora tankar och intellektuella samtal.
Efter att ha samlat mig på mitt hotellrum i Gothia Towers äntrade jag mässan med lätt ångest. Det tar nämligen emot att frivilligt sticka huvudet i lejonets gap, och på svenska mässans golv den helgen befann sig ett större antal individer som uttryckt sig nedsättande, för att inte säga elakt och lögnaktigt, om mig.
Nej, jag menar inte litteraturkritiker som haft synpunkter på mina böcker, jag menar skribenter, komiker och annat löst folk som beskyllt mig för hjärtlöshet och högerextremism, som ifrågasatt min psykiska hälsa, min utbildning och min intelligens.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Den första person jag mötte var deckarförfattarinnan som i åtskilliga tweets utmålat mig som någon sorts kryptofascist. Hon har väl nog med att hantera de pinsamma ryktena om att hon anlitar spökskrivare, tänkte jag när hon undvek att hälsa. I rask takt mötte jag sedan: krönikören som skrivit mer än ett dussin texter om min förkastlighet (han tycktes ha krympt, men hade samma elaka blick), kulturchefen som publicerade en artikelserie vilken försökte föra i bevis att jag myglat till mig min lektorstjänst på Lunds Universitet – samt den självgode poeten som i en text placerade mig i ett unket källarhål.
Rollistan såg alltså ut ungefär som den brukar, men något var ändå annorlunda. Samhällsutvecklingen hade, långt om länge, också nått kulturvärlden. I seminarier och från scener diskuterades ämnen som gängvåld, ökad kriminalitet och våldet i skolan utan att någon beskylldes för att fiska i grumliga vatten. Författare som Diamant Salihu och Vesna Prekopic kunde sansat resonera om den bristfälliga integrationens destruktiva konsekvenser utan att någon initierade ett upprop eller krävde sanktioner.
Uppenbarligen är det nu tillåtet att tala om bombdåd, skottlossningar och klanbaserad kriminalitet utan att kölhalas. Ett fall framåt visserligen, men trots det är det något som gnager i mig, nämligen bristen på självreflektion i den ”intellektuella” klassen.
Under några kritiska år var Sveriges tongivande tyckare och tänkare mer upptagna av att manifestera sitt moraliska kapital än att reflektera över den samhällsutveckling som pågick mitt framför deras näsor. Förekomsten av svenska värderingar ifrågasattes, förorten och gangsterkulturen glorifierades, hedersvåld förnekades och den som dristade sig till att invända mot kören av konsensus sköts utan pardon ner. Alla som inte skrev under på att invandring var nödvändig för Sveriges framtid buntades på kultursidorna ihop som fascister – från Katerina Janouch till Alice Teodorescu.
De som har tillträde till kulturens arenor svek det uppdrag den intellektuelle har – nämligen att kritiskt reflektera över tingens ordning, ifrågasätta konsensus och, framför allt, tänka själv. Likt ryggradslösa flockdjur sprang de åt samma håll, poeterna och deckarförfattarna, kulturskribenterna och akademikerna, nickade instämmande och pekade finger när någon förbröt sig mot den oskrivna regeln att hävda att allt var bra utom den ökande rasismen och Sverigedemokraterna.
En stilla önskan är att vi kollektivt drar lärdom av den bedrövliga utvecklingen och det intellektuella haveri som gjort sansade samtal om svåra problem omöjlig. I stället för reptilhjärne-reaktionen att förinta den som bryter mot de åsikter som för tillfället är tillåtna kanske man skulle kunna tänka sig att ta några djupa andetag och lyssna i stället.
***
Läs även: Bör vi verkligen demonisera förövare?
