Svenska Nyheter är härligt grovt

”När den där snigeln säger att han tar en kula för mig, då menar han att han kommer gräva den ur min döda kropp”, skämtade Messiah Hallberg om en ytterst sävlig säkerhetsvakt i riksdagens plenisal då utrikesminister Maria Malmer Stenergard fick en påse tomat och rödlök kastad mot sig. 

”Om utrikesministern bara suttit sju meter längre bak hade hon blivit … gazpacho.” 

Jag är lättroad, det medges, men Svenska Nyheter  på SVT är objektivt rolig satir. Om man nu vill skratta. Vill man inte skratta är det enkelt att hitta skäl. Komiker själva är ofta olidligt pretentiösa och briljerar gärna med fiffiga anledningar till att inte dra på munnen. Oftast eftersom någon obskyr amerikansk källarkomiker, möjligen en kvartsbred Dave Attell, är så mycket fiffigare. 

I likhet med all konst görs den allra bästa av den som även når en stor publik. Inga bättre författare finns än Thomas Mann och William Shakespeare, inga bättre tv-serier finns än The Sopranos och Succession, inga bättre popartister finns än Bob Dylan och Beyoncé, inga bättre målare än Picasso och Leonardo da Vinci, inga bättre komiker än Jerry Seinfeld och Ricky Gervais, även om andra verk eller andra konstutövare då och då kan konkurrera. 

Min favorit i Sverige är Jonatan Unge. Men egentligen är Per Andersson roligast, denne bisarre Peter Apelgren på speed. De senaste 30 åren har Robert Gustafsson varit oslagbar. Hur fiffiga resten av Killinggänget än var, så hade de varit komikers komiker på ZTV utan honom. Stor humor kräver folklighet, utan att bli Peter Settman. 

Den politiska komedin vaknade igen på 00-talet efter att ha legat i dvala sedan Lenny Bruces och Tage Danielssons dagar, särskilt i Sverige. Men just nu är inga komiker politiska, inte ens Henrik Schyffert som nystartade ståuppkomedivågen här i en tid då bara Lenny Norman, Adde Malmberg, Babben Larsson, Claes Malmberg och Peter Dalle var roliga. 

För drygt tio år sedan började Jerry Seinfeld gnälla på att studenterna i USA blivit så satans politiskt korrekta att de inte skrattade. Jag trodde först att Jerry bara blivit gammal och slutat vara rolig, men Jerry hade rätt. En våg av rättrådighet svepte inte bara över Oberlin college utan hela landet. Lena Dunham fick löpa gatlopp för den makalösa tv-serien Girls, Sarah Silverman torskade en filmroll för att hon målat sig i  blackface och så höll det på åtminstone till att Louis CK cancellerades för att ha viftat olämpligt med ballen. 

Snart orkade inte ens vänstern polisa samtiden längre. Woke – som först betydde att vara vaken för rasism blev det generella nyordet för PK – blev ett skämt. Varenda ståuppkomiker och varannan tv-serie hånade överdrivet gullande med lättkränkta minoriteter, handikappade och genusvetare. Komiken följde politiken åt höger. 

Nu är det politiska sentimentet neutralt. Alla är rätt överens. Cancelkultur och woke lever och frodas förstås på överdimensionerade HR-avdelningar inom statlig och kommersiell kälkborgerlighet men någon sträng åsiktskorridor i media eller i politik är svår att hitta. Det går rätt utmärkt att vara både islamofob och antisemit, till och med att bjuda gängkriminella till sitt bröllop om man är partiledare. Inte ens samerna är fredade längre! Bara sexköp verkar ännu vara tabu – en möjligt positiv inställning och du åker ut som panelist från P4.  

Sveriges största parti, Socialdemokraterna, har röstat för samtliga Tidöregeringens förslag i migrationsfrågor och de flesta inom kriminalpolitiken. Och alla vet att det som verkligen händer, två krig och ett presidentval i USA, inte påverkas en millimeter av vad någon i Sverige anser. Mer avslagen blir sällan politisk debatt. Svåra tider för politiska komiker. 

Samtidens allt mindre trendsättande slagsmålsarena X, där högern utklassat vänstern sedan peak woke, idisslas fortfarande konflikter som om året var 2014. Så nattstånden kan inte gärna en humorist vara. Ricky Gervais lyckades vara rolig eftersom han är Ricky Gervais när han i sin senaste Netflix-special 2023 än en gång körde håna-woke-tema. Men man hade hört den förut, som salig Ewert Ljusberg brukade uttrycka saken. 

Därför är det imponerande och kul att Messiah Hallberg och hans manusgäng, fredagskväll efter fredagskväll, inte bara lyckas hitta politik att håna utan också göra det så förträffligt och ofta härligt grovt. 

Ett gott skratt förlänger kanske inte livet men gör det lättare att utstå. 

***

Läs även: När blev högern så här larvig?

Läs även: Vad gör jag här?