Svenska rättssäkerheten kräver att jurister spelar dumma
Varför är Sveriges behov av skärpta lagar så stor idag? Kanske beror det på svenska juristers bristande självkritik.
Toppbild: Jessica Gow / TT
För tre år sedan, lite drygt, skedde något anmärkningsvärt.
Det anmärkningsvärda var att en välmeriterad och påläst person tog sig an det svenska rättsväsendet och dess jurister. Mer specifikt vad man kanske kan kalla omdömet hos de senare. Det räckte med att läsa första meningen i artikeln för att begripa vad författaren, filosofiprofessorn Per Bauhn, ville sätta fingret på:
”Att få personer fälls för terrorbrott i Sverige handlar inte om att vi skulle ha få terrorister, utan snarare om att beviskraven är så högt ställda att det i praktiken inte går att fälla någon som inte blir påkommen med en bekännelse i ena handen och en bomb i den andra.”
Artikeln gällde alltså specifikt terrorbrott, men kunde lika gärna ha gällt gangsters som skjuter i förorten.
Man skulle kunna tycka att diskussioner av det här slaget – om praxis och bevisvärdering i svenska rättssalar – borde föras kontinuerligt och offentligt av jurister själva. Man kunde rent av tänka sig att en sådan kritisk och prövande diskussion vore en viktig del av en levande rättsstat. Men så är det inte i Sverige.
Svenska jurister – ja, jag generaliserar och det finns undantag – verkar känna ett djupt obehag av resonemang som det Per Bauhn tog upp. På nolltid vänds de till att kallas angrepp på rättssäkerheten, anklagelser om att vilja fälla snarare än att fria och om att vilja avskaffa rimligt tvivel.
Men det kan väl ändå inte vara så att svenska beviskrav, så som de ser ut just nu, och svensk definition av rimligt tvivel, så som den ser ut just nu, är den enda acceptabla standarden för en rättsstat? Är inte Danmark en rättsstat? Storbritannien? Frankrike? Tyskland? Har inte de alla sinsemellan lite olika praxis vad gäller bevisvärdering och vad som anses rimligt för rimligt tvivel?
Jo, så är det förstås. Och rätt mycket tyder på att Sverige har en del att lära, genom att diskutera den här saken och jämföra med andra länder. Per Bauhns poäng var att svenska domstolar friar åtalade på grunder som snarare är att klassificera som orimligt tvivel. Läser man domar kan man ibland få intrycket av att den svenska definitionen av rättssäkerhet kräver att jurister spelar dumma.
Bauhn fick utveckla sitt resonemang i Kvartal och fick ett par kommentarer, men annars blev det tyst. Det är värt att påminna om detta nu, för rätt mycket tyder på att juristernas tystnad är över.
Den nya regeringen föreslår ett helt batteri åtgärder för att komma åt skjutningar och gangstervåld. Självklart kan man diskutera varje enskildhet och ha invändningar mot det ena och andra. Lagrådet kommer helt säkert att ha det och det är utmärkt. Men redan nu är juristkören i gång. Och gissa vad den sjunger.
Rättsstaten urholkas! Fälla, snarare än fria! Rimligt tvivel!
Det finns en paradox här: om juristkåren hade varit en aning mer benägen att diskutera det problem som Per Bauhn tog upp och en aning mer självkritisk, hade kanske behovet av skärpt lagstiftning varit mindre. Om Sverige inte hade behövt lita till danska domstolar och utländsk telefonavlyssning för att få undan gangsters från gatorna, skulle ”hårdare tag” vara mindre påkallat. Men som det är nu existerar i praktiken inte rättsstaten för dem som bor i fel områden. En rättsstat har man trots allt för att undvika ett samhälle där den starke styr och hämnden går före rättvisan. När rättsstaten istället systematiskt skyddar hämnare med skjutvapen och professionella våldsverkare, fyller den inte sin funktion.
Den här regeringen kommer att få kämpa lika mycket mot juristerna, som mot oppositionen, för att få återupprätta rättsstaten i den meningen. Det är trist.
