Svenskar är för lata

Var det bara jag som studsade över nyheten härom dagen om att en sextonåring ställs inför rätta för dödskjutningen i köpcentret Emporia i Malmö förra sommaren? Nej, jag tänker såklart inte på själva skjutningen. De har ju till och med blivit vanligare än extremväder här i landet. Inte heller på att detta mord faktiskt verkar klaras upp, något av en raritet i sig. 

Det jag finner mest häpnadsväckande är istället att det tog tolv månader för polis och åklagare att få ynglingen inför skranket. Hur är det ens möjligt? Händelseförloppet måste förstås kartläggas i detalj. Förhör hållas. Motiv utredas. Vem beordrade mordet? Et cetera. Men ett år? Grabben har ju erkänt! 

Svenskt rättsväsende är beryktat för att vara långsamt. FN och Europarådet har i decennier kritiserat Sverige för de långa häktningstiderna. Utan att något händer. Men vad beror senfärdigheten på? Månar svenska poliser och jurister så mycket mer om rättssäkerheten än utländska kollegor? Jag tror inte det. Min alldeles egna hypotes är i stället att ineffektiviteten inte är begränsad till rättsapparaten, utan att vi svenskar sedan länge gör andra prioriteringar än att vara effektiva på jobbet. Vi har förslappats, kort sagt.  

Ta sjukvården. En tysk läkare behandlar långt mer än dubbelt så många patienter under ett år som en svensk. Och har inte du också någon gång förundrats över hur mycket det verkar fikas på våra sjukhus? Pausrummet är i regel bästa stället att leta på för den som vill ha tag i personalen. Det finns fler exempel, men ni fattar. 

En bekant – fransman - som flyttade hit för några år sedan kan inte sluta prata om att han misstänker att hans svenska kollegor i praktiken nog inte jobbar mycket mer än halvtid. De dyker upp efter nio efter att ha lämnat på dagis. Och piper iväg igen vid tre för att hämta.  Om de inte stannar hemma helt och hållet då förskolan är stängd för planering. Eller så vabbar de.  

Men åter till skjutningarna. På sidan 18 undersöker Lars Åberg varför Sverige hade åtta gånger fler dödsskjutningar per capita förra året än Danmark. Olika invandringstryck är en delförklaring. Annorlunda metodik inom polisen en annan. Sociala insatser en tredje. Kan en fjärde vara att svensk mentalitet skiljer sig från dansk?

***

Läs även: Varför skjuter inte danskarna varandra?

Läs även: Ett Stalingrad för identitetspolitiken