Svenskarna kommer undan med att vara EU:s svarta får
Britterna kämpade helt öppet till sig ett undantag från euron, svenskarna bara skiter i att införa den. Detsamma gäller gränskontroller. Men vi trilskas i smyg, och hoppas ingen märker något.
Toppbild: TT
Det svenskaste landet i världen är Storbritannien. Allt som händer i Sverige händer även här, fast mer och värre. De båda nationerna förenas ju i sin eviga kamp för öppenhet och frihandel – och i sin paniska skräck för att samma öppenhet ska missbrukas av ondsinta snyltare, gärna då Brysselbyråkrater och invandrare.
När britter säger någonting nedsättande om "européer" gör jag en avmätt grimas, som för att värja mig från att behöva förknippas med något dylikt. I bland skrattar jag, mer eller mindre nervöst. Man vill ju inte råka bli deporterad till Rwanda.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Då får jag det lugnande beskedet att "Scandis" inte är några riktiga européer. Eftersom finländare brukar räknas till samma exklusiva skandinaviska skara antar jag att britterna egentligen menar "nordbor". Och vi uppfattas som väldisciplinerade, tråkiga, pålitliga, snåla, bistra; effektiva trots eller möjligen tack vare vårt dåliga humör. Nordbor marineras nämligen sedan barnsben, har jag fått veta, i en surmulenhet som vaccinerar oss mot att bli irrationella, destruktiva, explosiva. Sydländska, kort sagt. Så mycket har britterna förstått, och försök inte intala dem något annat.
Nej européer, det är fransmän och tyskar och polacker och italienare och tjecker. Och alla de andra på kontinenten, förutom möjligen holländare och danskar.
Det var Thatcher som tänkte ut och drev igenom EU:s inre marknad, men hade det inte varit för henne är jag övertygad om att Sverige hade gjort det. Hela projektet bottnar ju i ett lika orubbligt som odrägligt självförtroende: våra produkter, våra sedvänjor, vårt affärssinne – alltsammans är så vida överlägset att vi bara måste tjäna på att alla konkurrerar på samma villkor. Spelet är riggat sedan 1500-talet; må bäste väderpinade protestant vinna!
Men så kommer de gräsliga kontinentaleuropéerna dragande med snusförbud och mulochklövsjuke-blockader och fri rörlighet för fattiga arbetare och fan vet vad för andra legalistiska dumheter. De gaddar ihop sig. När de gör upp i hemlighet på baksidan av någon domstolsbyggnad i Strasbourg pratar de praktiskt taget latin med varandra, så diaboliska är de.
Svenskarna, som är betydligt färre än britterna och något mer räddhågsna, går smidigare och fulare tillväga när vi trilskas. Britterna kämpade helt öppet till sig ett undantag från euron, vi bara skiter i att införa den. Britterna tiggde och bad om tillåtelse att behålla sina gränskontroller, vi bara införde våra ändå. Vi gör sådant här nästan i smyg, utan några grövre fanfarer, och hoppas att ingen ska bry sig. Hittills fungerar det ju.
Efterhand som Storbritannien krävde alla de där undantagen blev européerna argare och argare, och till slut ilsknade britterna tillbaka och drog. Vad gäller Sverige är det som om EU, kanske på grund av det geografiska avståndet till Bryssel, ännu inte har lagt märke till vilket svart får vi faktiskt är.
I Sverige skrek näringslivet efter euron; i Storbritannien hotade företagen med fullskalig samhällskollaps vid ett EU-utträde. I bägge länder sket vi väl i det. Exportberoende? Vad är det för tjafs. Importkänslighet? Far åt helvete, då ystar vi vår egen parmesan. (Ja, britterna har börjat ysta sin egen parmesan, den finns att köpa överallt.) Vi röstar efter eget hjärta, kosta vad det kosta vill.
Folk där nere på kontinenten kan inte göra mycket annat än att skaka på huvudet. Rätt åt dem.
Enligt jargongen i Londons finansdistrikt lägger utlänningar (såväl som britterna själva) numera på en särskild "idiotpremie" vid riskbedömningen av alla sorters investeringar på de brittiska öarna. City får nu faktiskt ett särskilt avregleringspaket för att stimulera den usla ekonomin – det roliga är att samtliga åtgärder precis lika gärna hade kunnat genomföras om man varit kvar i EU.
Sveriges nya regering, som gick till val på att rädda folket undan dikesdöden i form av skyhöga elräkningar, är sämst i Europa på att lindra plågan. Och när de inte skyller på den förra regeringen skyller de förstås på … EU.
Vid det här laget skulle någon öppensinnad vekling kunna få för sig att det nog är lite synd om Bryssel ändå. Då gäller det verkligen att inte bli blödig. Europa, för att parafrasera Sartre, är andra människor.
