Sverige är en nation av naiva drömmare
Nej, några lidelsefria samhällsingenjörer är vi knappast, vi svenskar.
Toppbild: Unsplash
Vi svenskar beskrivs väl ofta – eller uppfattar i varje fall oss själva – som relativt lågmälda, eftertänksamma och rationella människor. Pålitliga, praktiska och lite trista ingenjörstyper snarare än entusiastiska och visionära.
Jag vill dock hävda att det där är en missuppfattning. Kanske stämde det för länge sen, i bondesamhället där måltider intogs under tystnad och kunskap om världen kom via predikstolen eller katedern. Men åtminstone i ett halvsekel nu har svenskarna varit ett modernt folk, svärmiskt och redo att oreflekterat anamma varje ny större trend eller tanke som förkunnas, oavsett om det gällt stadsplanering, det mångkulturella samhället, klimatångest eller normkritik.
Den första Stora idén som uppslukade mig var den om solidaritet med Tredje världen (som fattiga länder kallades på sjuttiotalet). Jag var väl i sexårsåldern när jag fick en FNL-nål på jackan i en klädbutik av det progressiva slaget. Både mamma och jag tyckte att den var rätt cool och jag bar den med stolthet. Barnprogrammen i tv ägnade betydande tid åt Vietnamkriget och olika frihetsrörelser i Afrika. I övrigt var det mest tecknad tjeckisk kortfilm alternativt Ville, Valle och Viktor som berättade om skilda former av utsugning.
Först senare – under åttiotalet – förstod jag att de som slåss mot förtryckare inte själva med nödvändighet är några demokratiska dygdemönster, och ofta inte ens speciellt goda. Alltför många är i stället av ungefär samma skrot och korn som dem de tar makten från; alltså megalomana despoter som är mer intresserade av att berika sig själva och bekämpa inre och yttre motståndare, än av att förbättra levnadsvillkoren för de folk de styr. Fram tills nu har jag också levt i föreställningen att de som burit ansvaret för den svenska biståndspolitiken så småningom nåddes av samma insikt som jag. Och att de anpassade politiken därefter.
Men Bengt G Nilsson visar i sin genomgång av biståndspolitiken att svenska skattebetalares pengar i dag i stor utsträckning går till att hålla despotiska regimer under armarna. Sådana som vi en gång i största välmening hjälpte till makten.
Nej, några lidelsefria samhällsingenjörer är vi knappast, vi svenskar. Snarare en nation av naiva drömmare.
