Sverige är inte islamofobiskt
Hur har regeringen hanterat koranbränningarna? Bra att den stod på sig om religionsfriheten, skriver Thomas Gür.
Toppbild: TT
Koranbränningarna har kommit att äga rum i ett utrikespolitiskt besvärligt och känsligt läge för Sverige. Jag syftar främst på Sveriges medlemskapsansökan till Nato och den nyckelroll som Turkiet fortfarande spelar i behandlingen av ansökan.
I de villkor som Turkiet ställde som krav på Sverige att uppfylla i Madridöverenskommelsen från sommaren 2022, sägs visserligen ingenting som kan tolkas som att Sverige skulle behöva inskrida mot förmenta skändningar av koranen, eller att särskilt skydda islam som religion. Men internationell politik och mellanstatliga relationer är mer än traktat som stater undertecknar. I fallet med Turkiet fick Sverige att göra med en stat som ofta är totalt formalistisk när den är i underläge och som, när den är i överläge, tenderar att fylla agendan med för saken ovidkommande, men för egen del prioriterade frågor. Och från första början har Sverige som supplikant varit i underläge visavi Turkiet i denna process. Vilket är en ovanlig situation både för Stockholm och Ankara, eftersom maktrelationen varit den omvända när det gäller de utdragna förhandlingarna med Turkiets medlemskapsansökan till EU.
Under vinjetten En halv grek & en turk turas Thomas Gür och Markus Kallifatides om att besvara en aktuell frågeställning.
Tillkommer att Turkiets nuvarande president och enmanshärskare Recep Tayyip Erdoğan sedan länge för sitt land och främst för sin egen person söker rollen som ledare för det muslimska världssamfundet, ummah på arabiska. Det är visserligen en fåfäng dröm, då för det första, denna ummah inte existerar i sinnevärlden, utan enbart i högtidstalen, och för det andra, de arabiska ländernas ledare knappast skulle underordna sig en turk som förgrundsfigur för världens muslimer.
Erdoğan när likväl denna dagdröm och jagar den när tillfälle ges, som under den arabiska våren 2011–2013, och senast i utspelet med att backa upp Hamas mot Israel. Också koranbränningarna i Sverige gav honom en möjlighet att söka en sådan roll.
Ett turkiskt talesätt lyder: ”Kalla björnen för morbror tills du är över bron.” (Köprüyü geçene kadar ayıya dayı de. Notera sålunda rimmet med björn/ayı och morbror/dayı.) Nu gick lyckligtvis den svenska regeringen inte så långt i eftergifter. Men likväl fann den sig, i beaktande av Nato-ansökan och med säkerhetspolitiken som ett viktigt prerogativ, att behöva hantera frågan med finess och fingertoppskänsla.
Viktigast var markeringen att det inte var aktuellt med något förbud mot att kränka religiösa skrifter och att justitieminister Gunnar Strömmer slog fast att religionsfrihet också innebär frihet från religion och rätt att kritisera religion på ett sätt som kan vara stötande för andra. Likaså avvisades förslagen på återinförande av trosfrid eller skärpningar i lagen om hets mot folkgrupp. Att gå vägen över en utredning av ordningslagen – en utvärdering och inga akuta åtgärder – var en bra avvägning.
Utmärkt var den uppenbart avsiktliga terminologiska precisionen från regeringshåll där man just talade om ”religiösa skrifter” eller skrifter som anses vara heliga. I det perspektivet var det mindre lyckat att svänga sig med begreppet ”islamofobi” i dialogen med de stater som protesterade mot koranbränningarna på svensk mark. ”Islamofobi” är ett gummiord som kan dras dit man vill, och som också accepterar en felaktig problemformulering: Att våra fria och öppna samhällen till vilka miljontals muslimer har sökt sig undan förföljelse och för att kunna utöva just sin tolkning av sin religion på sitt sätt, skulle vara fientligt inställda mot dem på grund av deras tro.
Det är en vrångbild vi inte ska acceptera.
Thomas Gür är ekonom, kommunikatör, företagare och borgerlig debattör.
Här kan du läsa Markus Kallifatides svar på samma frågeställning.
***
