Sverige bör rätta munnen efter den militära matsäcken
Minns Ebba Busch inte den kanske svenskaste av alla dygder, att en svensk tiger?
Toppbild: Johan Nilsson / TT
På mitt rockslag sitter den så kallade tigernålen från det andra världskrigets dagar, då många svenskar bar den offentligt. Som det står på Beredskapsmuseets hemsida, kunde utländska spioner inte uttolka ordleken med en blågulrandig tiger nedanför de tre bokstäverna JAG, men Sveriges invånare kunde givetvis uttyda gåtan.
Med kampanjen ”en svensk tiger”, lanserad mot slutet av 1941, ville propagandamakarna i Statens Informationsstyrelse inte bara uppmana befolkningen att bevara försvarshemligheter; minst lika viktigt var, att svenskar talade om världspolitiken i ett stilla tonläge. Sverige – i kläm mellan det av tyskarna ockuperade Norge och det av ryssarna slagna Finland – var inte betjänt av starka folkopinioner.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Efter den stora försvarsslakten under 1920-talet hade landet inte handlingsfrihet till mer än att hålla en låg säkerhetspolitisk profil, rusta upp så fort det var möjligt och under tiden demonstrera maximal beslutsamhet att försvara sig med vad man hade. Högerledaren Gösta Bagge använde en annan zoologisk metafor för det där: ”Vi ha rullat ihop oss som igelkotten med taggarna åt alla håll. Även stora djur bruka dra sig för att angripa en dylik tingest i onödan.”
Utan att då veta det, beskrev Bagge den svenska linjen i princip hela vägen fram till 1989. Varken under det andra världskriget eller senare hindrade den Sverige från att i hemlighet ge vapen och annat stöd till motståndsrörelser mot förtryckarmakter, både i vårt närområde och längre bort, men landets överlevnad kom i första hand.
Efter Murens fall förvisades de bägge pragmatiska djurarterna tigern och igelkotten från Sverige. Nu ansågs det klokt att alltid visa korten och vara transparent med vad man tyckte och i vilket läger man ansåg sig höra hemma, och att samtidigt inte satsa tillräckligt på det egna försvaret.
Trots att Sverige fick äta upp detta tillvägagångssätt under Nato-processen, då vissa medlemsländer straffade landet för sin gångna frispråkighet, präglar det fortfarande svensk säkerhetspolitik. Sverige har gått från att vara en ”blåögd idealist vid sidlinjen, till att bli en realist i händelsernas centrum”, påstod statsminister Ulf Kristersson vid Folk och försvar-konferensen i januari. Men det enda som är fakta är att landet numera håller sig ”i händelsernas centrum”.
Sverige har, enligt Volodymyr Zelenskyj själv, intagit en ledande diplomatisk roll till stöd för Ukraina mot det angripande Ryssland. Häromveckan skänktes ett artonde stödpaket med militärt materiel från redan små svenska förråd och under de senaste dagarna, krigets hittills mest ovissa läge, har regeringen även öppet talat om att eventuellt utställa säkerhetsgarantier till Ukraina.
På ett rent moraliskt plan kan få invända mot att Sverige så kompromisslöst stöttar ett annat litet europeiskt land, i vars statsbildning Karl XII dessutom var engagerad. Men på ett realpolitiskt plan måste vi dessvärre konstatera, att Sverige inte längre har en karolinsk armé som kan försvara vårt land mot kostnaderna för att ta ställning.
Som tidskriften Spectators nye chefredaktör Michael Gove mycket riktigt påpekar i en artikel om att det finns gränser för vad till och med Storbritannien kan göra för Ukraina, är en stats möjlighet att ”främja ädla ändamål” intimt förknippad med dess militära förmåga. För att låna en rad från flygplanskabinens säkerhetsmanual krävs att den egna syremasken sitter på plats för att man ska kunna hjälpa någon annan med sin.
Sverige bör mot denna bakgrund rätta munnen efter den militära matsäcken och, åtminstone tills en upprustning har skett, ta det varligt med vilka utfästelser man ger.
I linje med förra århundradets svenska realism bör våra beslutsfattare också överväga andra frågor. Hur klokt har det exempelvis varit att under lång tid prioritera köp av amerikanska luftvärnssystem och helikoptrar framför att odla europeiska industripolitiska samarbeten, eller att underteckna ett så kallat försvarssamarbetsavtal som ger ett naket maktspelande USA långtgående befogenheter på svensk mark? Är lärdomen av det senare verkligen att svensk säkerhet, som Ebba Busch tycks förespråka, i framtiden bäst byggs under ett franskt kärnvapenparaply, i förhoppningen att Emanuel Macron alltid kommer att vara president?
Minns Ebba Busch inte den kanske svenskaste av alla dygder, att en svensk tiger?
Johan Wennström är fil dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan.
***
På mitt rockslag sitter den så kallade tigernålen från det andra världskrigets dagar, då många svenskar bar den offentligt. Som det står på Beredskapsmuseets hemsida, kunde utländska spioner inte uttolka ordleken med en blågulrandig tiger nedanför de tre bokstäverna JAG, men Sveriges invånare kunde givetvis uttyda gåtan.
Med kampanjen ”en svensk tiger”, lanserad mot slutet av 1941, ville propagandamakarna i Statens Informationsstyrelse inte bara uppmana befolkningen att bevara försvarshemligheter; minst lika viktigt var, att svenskar talade om världspolitiken i ett stilla tonläge. Sverige – i kläm mellan det av tyskarna ockuperade Norge och det av ryssarna slagna Finland – var inte betjänt av starka folkopinioner.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Efter den stora försvarsslakten under 1920-talet hade landet inte handlingsfrihet till mer än att hålla en låg säkerhetspolitisk profil, rusta upp så fort det var möjligt och under tiden demonstrera maximal beslutsamhet att försvara sig med vad man hade. Högerledaren Gösta Bagge använde en annan zoologisk metafor för det där: ”Vi ha rullat ihop oss som igelkotten med taggarna åt alla håll. Även stora djur bruka dra sig för att angripa en dylik tingest i onödan.”
Utan att då veta det, beskrev Bagge den svenska linjen i princip hela vägen fram till 1989. Varken under det andra världskriget eller senare hindrade den Sverige från att i hemlighet ge vapen och annat stöd till motståndsrörelser mot förtryckarmakter, både i vårt närområde och längre bort, men landets överlevnad kom i första hand.
Efter Murens fall förvisades de bägge pragmatiska djurarterna tigern och igelkotten från Sverige. Nu ansågs det klokt att alltid visa korten och vara transparent med vad man tyckte och i vilket läger man ansåg sig höra hemma, och att samtidigt inte satsa tillräckligt på det egna försvaret.
Trots att Sverige fick äta upp detta tillvägagångssätt under Nato-processen, då vissa medlemsländer straffade landet för sin gångna frispråkighet, präglar det fortfarande svensk säkerhetspolitik. Sverige har gått från att vara en ”blåögd idealist vid sidlinjen, till att bli en realist i händelsernas centrum”, påstod statsminister Ulf Kristersson vid Folk och försvar-konferensen i januari. Men det enda som är fakta är att landet numera håller sig ”i händelsernas centrum”.
Sverige har, enligt Volodymyr Zelenskyj själv, intagit en ledande diplomatisk roll till stöd för Ukraina mot det angripande Ryssland. Häromveckan skänktes ett artonde stödpaket med militärt materiel från redan små svenska förråd och under de senaste dagarna, krigets hittills mest ovissa läge, har regeringen även öppet talat om att eventuellt utställa säkerhetsgarantier till Ukraina.
På ett rent moraliskt plan kan få invända mot att Sverige så kompromisslöst stöttar ett annat litet europeiskt land, i vars statsbildning Karl XII dessutom var engagerad. Men på ett realpolitiskt plan måste vi dessvärre konstatera, att Sverige inte längre har en karolinsk armé som kan försvara vårt land mot kostnaderna för att ta ställning.
Som tidskriften Spectators nye chefredaktör Michael Gove mycket riktigt påpekar i en artikel om att det finns gränser för vad till och med Storbritannien kan göra för Ukraina, är en stats möjlighet att ”främja ädla ändamål” intimt förknippad med dess militära förmåga. För att låna en rad från flygplanskabinens säkerhetsmanual krävs att den egna syremasken sitter på plats för att man ska kunna hjälpa någon annan med sin.
Sverige bör mot denna bakgrund rätta munnen efter den militära matsäcken och, åtminstone tills en upprustning har skett, ta det varligt med vilka utfästelser man ger.
I linje med förra århundradets svenska realism bör våra beslutsfattare också överväga andra frågor. Hur klokt har det exempelvis varit att under lång tid prioritera köp av amerikanska luftvärnssystem och helikoptrar framför att odla europeiska industripolitiska samarbeten, eller att underteckna ett så kallat försvarssamarbetsavtal som ger ett naket maktspelande USA långtgående befogenheter på svensk mark? Är lärdomen av det senare verkligen att svensk säkerhet, som Ebba Busch tycks förespråka, i framtiden bäst byggs under ett franskt kärnvapenparaply, i förhoppningen att Emanuel Macron alltid kommer att vara president?
Minns Ebba Busch inte den kanske svenskaste av alla dygder, att en svensk tiger?
Johan Wennström är fil dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan.
***
