Sverige – ett paradis för bedragare

Bilen kom från Uknahållet, i backen upp från bommarna vid järnvägen. Ukna låter som en luftvägssjukdom, jag vet, men det är en plats, en by med matbutik i den gudomligt vackra Uknadalen bortom allfarvägarna i nordöstra Småland. Jag hade just parkerat utanför lägenheten i Överum, nere vid järnbruket, när jag fick syn på bilen som närmade sig i motlutet. Den svängde in bredvid min. Föraren viftade med en karta; han hissade ner sidorutan och frågade om jag talade engelska. 

Det är många turister i omlopp så här på sommaren. Belgare i husbil och tyska veganer på cykel, alla möjliga, även vilsekomna stockholmare på småvägarna, och man hjälper dem gärna till rätta. Det är som en instinkt, nedärvd sedan förhistorisk tid. Kan man hjälpa, gör man det, och den här gången var det otippat nog en italienare som kört bort sig. En välklädd herre i vit hyrbil. Han ville veta hur man kommer ut på E22:an. Enklare fråga fanns inte. 

Uppför backen, sväng vänster, sedan rakt fram.  

Mannen i den vita bilen blev så glad av denna information att hans tacksamhet sökte utlopp i en liksom lättad svada, en informationstät monolog om att han var handelsresande från modehuset Armani på väg hem till Milano via Arlanda, en körning på trettio mil. Sväng vänster där borta, upprepade jag och pekade. Han pratade på, frejdigt och smittsamt intill den gräns där jag lockades att inleda ett samtal om hans hemstad, som jag besöker ibland. Mitt italienska förlagshus ligger där.  

Italienarens tacksamhet bröt nu igenom alla fördämningar. Han hade hittat en världsman i Överum! Exakt så sa han kanske inte, men jag smickrade mig själv med en sådan förklaring till varför han ville ge mig en present som tack för hjälpen. Hoppa in ska du få se, sa han, och puttade upp dörren till passagerarsätet. Jag rundade motorhuven och klev in medan mannen under oavbrutet prat rotade efter något i baksätet. Så gick det till när jag fick en skinnjacka från Armani.  

Ta den här, sa han. Du får den. Det är din storlek. 

Förresten kan du ta den här också, fortsatte han och langade upp en kavaj, och den här (en tunn rock), allt med motiveringen att han ville undvika övervikt på flyget. Han påpekade att plaggen var värda många tusen kronor, men han var glad nu, ja upprymd, och frågade så om jag hade en fru, vilket jag inte kunde förneka, och då drog han fram en färggrann kreation vars användningsområde var svårbedömt, men den såg ut att vara dyr. Det var en lördagseftermiddag i augusti. Klädhögen jag satt med i knät var bara för mycket. 

Slutligen sträckte han sig efter en platt kartong som innehöll fyra olikfärgade t-tröjor med Armanimärke nedanför halslinningen. De ville han ha betalt för, inte mycket men lite, bara så att han kunde köpa en flaska taxfree-parfym till sin fru. Jag återlämnade gåvorna, tackade för underhållningen och steg ur bilen. Mannen som nog inte kom från Italien rivstartade och försvann med sitt förfalskade varulager. Jag låste min bil och ringde polisen. Bedrägeriförsök bör anmälas, om så bara för statistiken. 

Allt ska betalas med ett pris. Öppna gränser och digitalisering av snart sagt alla penningtransaktioner har skapat ett paradis för bedragare. Ligorna omsätter som bekant miljarder, och det är trist, men inget ont som inte för något gott med sig. Biologiska jämförelser duger inte, för naturen är amoralisk och parasitismens kreativa roll som evolutionär drivkraft är irrelevant här. Men vi behöver inte gå över ån efter vatten. Också människors relationer lyder under evolutionens lagar. Instinkterna kommer inte från himlen. 

Samhället som helhet vinner på generell hjälpsamhet, en godhet vars naturliga motpol inte är ondska, utan misstänksamhet. Handelsmän från Armani har en klen marknad i Uknadalen, och de orienterar inte efter papperskartor i skala 1:800 000. Den givmilde mannen var som ett levande Nigeriabrev. Hatten av för det, i alla fall vid jämförelse med de skamlösa snorungar som via telefon försöker nå min mammas bankdosa. Hans trick hade platsat på Kiviks marknad, inte bland gängkrigens dynamitarder. 

Bönderna härikring har alltid haft stora, tunga hänglås på uthus och garage. Kyrksilver har stulits i tusen år. Misstänksamheten mot obekanta vägfarande är lika instinktiv som viljan att hjälpa. I detta ligger också en urgammal rasism, vars givna slutpunkt ingalunda är deportationer och utrotningsläger, för den sortens ondska är en sällsynt perversion. Gapiga demagoger kan förstås exploatera godtrogna människors rädsla, men det är en annan sak. 

***

Läs även: Korruption möjliggörs i mångfaldens namn

Läs även: Här gömmer du stålarna om kriget kommer