Sverige har en tradition av politisk personfixering
Har partiledarna blivit viktigare än sina partier? Inget har förändrats, menar Thomas Gür.
Toppbild: TT
Det är lätt att narras av sin tidsålder. I denna era av person- och kändisfixering och vår egen ständiga mediala – även socialt mediala – upptagenhet, kan det verka uppenbart att de politiska partiernas ledare i offentligheten har blivit viktigare än sina partier.
Ändå tror jag att det är en villfarelse. Vår tid är inte så speciell.
Kan man överskatta Hjalmar Brantings betydelse för socialdemokratins genomslag för dryga hundra år sedan? Vad hade det partiet varit utan Tage Erlander, Per-Albin Hansson och Olof Palme?
Under vinjetten En halv grek & en turk turas Thomas Gür och Markus Kallifatides om att besvara en aktuell frågeställning.
Bertil Ohlin personifierade länge Folkpartiet. Så ock Per Ahlmark och Bengt Westerberg. Gunnar Hedlund och Torbjörn Fälldin gjorde samma sak för Centern. C. H. Hermansson och Gudrun Schyman för kommunisterna. Kristdemokraterna hade Alf Svensson. Moderaterna Jarl Hjalmarson, Gösta Bohman och Carl Bildt. Nya Moderaterna – Sveriges arbetarparti, en tidsmässig kort identitet – hade Fredrik Reinfeldt.
Och då börjar vi närma oss vår egen tid, med partiledare som Annie Lööf, Lars Leijonborg och Jan Björklund. Accentueringen av partiledarens funktion som företrädare och röstmagnet kan inte sägas ha ökat i vikt; den har alltid varit mycket hög i svensk politik.
Bortom detta konstaterande finns det två mönster som man bör notera, det ena sedan länge etablerat och det senare relativt nytt, som säger en del om partiet som institution och partiledaren som partiets inkarnation.
Det etablerade mönstret är att partierna osentimentalt avpolletterar partiledare som inte levererar resultat i form av valframgångar. Moderaterna med Gunnar Heckscher, Yngve Holmberg och Bo Lundgren har varit tydligast. Men även Centern med Lennart Daléus. Mona Sahlin skrev svensk politisk historia genom att vara den första partiordföranden för Socialdemokraterna på 100 år, efter Branting som tillträdde 1907, som inte blev statsminister. Efter valförlusten 2010 skickade partiet ut henne.
Sahlins efterträdare Håkan Juholt skrev också socialdemokratisk historia, genom att vara den första i att köras i väg som partiledare innan han ens hunnit med att prövas i ett val. Partiet gav honom korgen 2012, och då hade han inte varit ordförande i ett år ens. Moderaterna gjorde samma sak med Anna Kinberg Batra 2017, också det för första gången i partiets moderna historia. Liberalerna följde exemplet med Nyamko Sabuni 2022. Kalenderbitaren kan här anföra att Folkpartiets Maria Leissner avgick innan hon fick vara med om ett val 1997, men i hennes fall fanns också privata omständigheter som fick en avgörande roll.
Man skulle kunna anföra att partiorganisationernas tilltagande beredvillighet att göra sig av med ledare, utan att de ens prövats i val, tyder på att partiledaren blivit viktigare än sitt parti, men sakförhållandet är det omvända. Det är alltså inte väljarna, vilka genom att i ett val visa sin misstro mot partiet avpolletterar partiledaren, utan partiapparaten som fruktar att ledaren inte kommer att vara framgångsrik, vilket leder till färre platser för förtroendevalda, färre sysselsättningstillfällen och sämre inkomster för partigängarna.
Väljarnas åsikter om partiledaren och partiet, som ju ändå bara får reellt framföras en gång vart fjärde år, får endast komma till uttryck när apparaten är säker på att den leds av en vinnarskalle.
Apparatens och ledarens öden sammansvetsas alltmer som en följd av politikens professionalisering – väljarnas roll övergår från medborgarens till politikkonsumentens. Och det urholkar demokratin.
Thomas Gür är ekonom, kommunikatör, företagare och borgerlig debattör.
Läs Markus Kallifatides svar på samma fråga här.
***
