Sverige har stöpts om – det behandlas som en tankeövning

De är många, de mellanstora svenska städerna. Kumla och Katrineholm. Motala och Enköping. Värnamo och Kristinehamn. Ungefär två och en halv miljoner svenskar bor i städer med mellan 15 000 och 70 000 invånare. De flesta av de här städerna har sin egen karaktär. Man misstar inte Piteå för Kalmar, eller tvärtom. Men de har också en hel del gemensamt. En sådan gemensam erfarenhet de senaste tjugo åren är ett betydande inflöde av invandrare, ofta från Mellanöstern eller Nordafrika.

Ja, jag är ledsen, men nu är vi där och harvar igen. 

Det finns stora skillnader mellan de mellanstora städerna, även i det här avseendet. Vissa har tagit emot fler än andra. Vissa klarar integrationen bättre än andra. Men gemensamt för de många mellanstora städer som tagit emot betydande mängder invandrare, är att städernas själva ekologi har förändrats. Det dyker upp halalbutiker och frisörer specialiserade på afrohår. På bänkarna kring torget sitter män i thawb och – kanske – kvinnor i slöja. De talar, för den ursprungliga lokalbefolkningen, främmande språk. En fredags- eller lördagskväll kan det vara ovanligt att se en person som inte har invandrarbakgrund på gatorna. I de halvoffentliga miljöerna, till exempel skolorna, är förändringen också påtaglig.

De här städerna har en lång historia av invandring. Skillnaden är att fram till millennieskiftet eller så, fanns en tydlig majoritetskultur och den var svensk. Det är inte riktigt på det sättet längre, om man ser till det offentliga rummet. På mycket kort tid har de här städerna ändrat karaktär. De är helt enkelt andra ställen än de var för bara tjugo år sedan. Det påverkar hur folk beter sig, tänker och vad de förväntar sig.

Är det här ett problem?

Redan den frågan, ofta ställd på ett konfrontativt sätt som antyder att fel svar kan leda till rasiststämpel, utgår ifrån att det här bara är en tankeövning. Att det handlar om attityder, inte om ett praktiskt fullskaleexperiment, med få om några paralleller i Sverige i historisk tid.

När en kolumnist häromåret skrev en text om ett »Jimmie moment« – en känsla av att vara främling i sitt eget land – hon hade en kväll i Gävle, ledde det inte till en intressant diskussion om den här stora förändringen i Sveriges demografi. Det ledde inte till försök att beskriva och värdera hur det offentliga samspelet förändrats i de här städerna. Det ledde inte till intressanta analyser av hur gamla mönster brutits och nya uppstått. I stället kom diskussionen att handla om huruvida man fick skriva på det här sättet.

Som om allt var en tankeövning.

Samma reflexer kom fram i förra veckan, då Brottsförebyggande rådet presenterade sin rapport om invandring och kriminalitet. Och samma svaghet för att betrakta verkligheten som en teori, har drivit resonemangen om att Sverige nu borde öppna gränserna för tusentals afghaner.

De problemställningar och frågor som sätter tonen i den mediala offentligheten speglar helt enkelt inte den verklighet som många svenskar upplever. Det är fortfarande sant. Det kommer att leda till fler obehagliga överraskningar för det övre samhällsskikt som sätter tonen i offentligheten.

Det är, till exempel, mer sannolikt att idéer om »återvandring« väcker politisk genklang, än att idéer om ytterligare afghansk invandring gör det. Att »återvandring« i någon betydande skala är ogörlig och har många obehagliga undertoner, ändrar inte den saken.

Sverige har oåterkalleligen stöpts om. Ju längre det faktumet behandlas som om det vore en fråga om åsikter, attityder och etikett, desto större är risken att vi får fel svar på de frågor som inte ställs.