Sverige kan inte vara Nordens Venezuela
Nej, svenska ungdomar kommer inte att skickas ut på något ondsint amerikanskt äventyr i tredje världen bara för att vi går med i Nato.
Toppbild: TT
Nato har blivit Sveriges Brexitfråga. Landet är delat i två läger med radikalt olika syn på omvärlden och vår rättmätiga plats i den – på USA och Storbritannien i synnerhet, men också på vår egen historia. Inte ens under 1990-talets EU-strid stod svenskarna så här långt ifrån varandra. Åtminstone om man får tro tonläget i debatten.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Och det ska man helst inte göra. Tack och lov väger det nämligen inte alls lika jämnt hos oss som i Storbritannien inför Brexit: minst två tredjedelar av de svenska väljarna vill se ett Nato-inträde. Men bland den femtedel som är negativ – en krympande andel trots cirkusen med behandlingen av vår ansökan – finns en högljudd minoritet som inte skyr några medel när det gäller att svartmåla den västliga försvarspakten.
Det är inte alltid lätt att veta vad som är inskränkta dumheter och vad som är lögner framförda i ren desperation, men ett tema genomsyrar allt: går vi med i Nato skickas snart våra ungdomar ut i något ondsint amerikanskt eller brittiskt äventyr i tredje världen.
Innan vår ansökan har ratificerats av samtliga medlemsländer måste sådant trams bemötas, hur löjligt det än må kännas. Så vi kan väl börja med artikel 5 i det nordatlantiska fördraget. Här står uttryckligen att ett anfall på en medlemsstat i Europa eller i Nordamerika är att betrakta som ett anfall på samtliga.
Redan här utesluts alltså en mängd scenarier. Som de flesta förhoppningsvis vet var Nato inte inblandat i Vietnamkriget, ej heller i invasionen av Irak. Att amerikanska styrkor i bägge krig utsattes för beskjutning och sprängdåd, ibland även med inblandning av statliga aktörer så som Ryssland och Iran, föranledde ingen som helst åtgärd från Natos sida. Dels var Vietnam och Irak krig som USA på mer eller mindre goda grunder valde att starta; USA hade inte blivit attackerat på hemmaplan. Vilket leder oss över till nästa anledning: striderna utkämpades inte på europeisk eller nordamerikansk mark.
Det fanns också ett tredje skäl. USA visste att man saknade stöd bland de allra flesta allierade för dessa båda krig. I Vietnam deltog inte ens Storbritannien eller Kanada, för att inte tala om Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Italien eller Spanien. (Att Frankrike var en huvudpart i Indokinakriget dessförinnan är en annan sak, liksom att SEATO-medlemmar som Australien deltog.)
Hela syftet – det enda syftet – med artikel 5 är att avskräcka stater från direkta angrepp. USA har heller aldrig räknat med något annat. När Nato samlades efter 11 september för att göra en solidaritetsförklaring på grundval av artikel 5 var det inte på USA:s initiativ, även om det förstås var välkommet.
Summan av kardemumman är att det aldrig har inträffat att ett Natolands territorium blivit attackerat av en utomstående stat. På drygt sjuttio år är det ett imponerande resultat. Det är naturligtvis också skälet till det enormt starka stödet bland svenskarna för ett medlemskap.
Man får vara antingen idiot eller djupt ohederlig om man tror att Estland, Lettland och Litauen utan sina Natomedlemskap i dag hade varit fria stater. Ryssland har på senare år varit helt öppet med att det sovjetiska imperiet ska återskapas. Projektet har gått som på räls i Belarus, det går uselt i Ukraina. Men i Baltikum har ryssarna inte ens försökt. Det beror till etthundra procent på dessa staters Natomedlemskap.
Ändå detta högljudda motstånd från minoriteten. Vad beror det på, i grunden? Ett intryck som är svårt att skaka av sig är att vänstern, extremhögern och ”fredsrörelsen” är fullkomligt åderförbittrade av USA-hat.
Men här finns också djupare frågor om hela vår identitet som svenskar – återigen, precis som med britternas storhetsvansinniga relation till EU. En sak som förenar de svenska politiska ytterkanterna är en djup avsmak inför idén om att vi ska vara ett västland bland andra. Nej, idealet för extremhögern ligger snarare någonstans mittemellan Orbans Ungern och Putins Ryssland. För vänstern verkar utopin i stället vara ett Nordens Venezuela, ett Skandinaviens Nicaragua med bättre shopping.
Går det ihop? Inte ett skvatt. Därför ser vi nu alla möjliga förtvivlade försök att sabotera vår Natoansökan, och därför måste vi en gång för alla försöka hålla huvudet kallt. Och sträva vidare mot det rimligaste tänkbara av mål: att Sverige ska hjälpa till att försvara våra vänligt sinnade grannländer, så att de hjälper till att försvara oss. Sällan har en så sund önskan stött på så bisarrt motstånd.
Läs även: Kriget som förändrade allt
