Sverige måste bli en konstitutionell socialdemokrati

Ni har väl märkt att tidningarna och etern på sistone fyllts av den där känslan. Känslan av att något blivit fel i valsystemet. Att det inte kan vara meningen att den regering vi verkar vara på väg att få, verkligen skulle få chans att tillträda. Att den bara är en osannolik lyckträff för oppositionen, helt utan rimliga skäl och moralisk legitimitet.

Jag har både en teori om vad det beror på och en lösning på problemet.

För att gå rakt på sak: vi lever i ett land där vi naturligtvis inte måste ha en socialdemokratisk regering. I teorin. I praktiken är det mer komplicerat.

De borgerliga regeringarna i skiftet sjuttio-åttiotal fanns bevisligen, men det var sämre med borgerligheten än med existensen. På den tiden visste ingen, utom möjligen Gösta Bohman och Sven Stolpe, hur man ens gjorde för att inte vara socialdemokrat. Det blev ingen ändring på det förrän löntagarfonderna verkligen mobiliserade borgerligheten. Vilket förresten också är en poäng: det var Socialdemokraterna som såg till att borgerligheten till sist försökte sluta vara socialdemokrater.

Till och med i det är Socialdemokraterna främst.

Regeringen Bildts enda mandatperiod har i allmänhet kommit att beskrivas som ett slags olycksfall i arbetet. Det var Ians och Berts fel och det rättades till vid första möjliga tillfälle.

Regeringen Reinfeldts åtta år av oöverträffad borgerlig dominans byggde på att Moderaterna kallade sig ”det nya arbetarpartiet”, skyllde näringsliv och försvar för att vara ”särintressen” och förklarade arbetsrätten helig. Skatten sänktes en hel del, men det fungerade bara för att man lät som socialdemokrater. Det tricket går bara en gång. Och den här regeringen, som vi inte har fått än, är alltså tillbaka i Bildtregeringen: ett misstag. Resultatet av att något klickade.

Så visst accepteras andra regeringar än socialdemokratiska i Sverige. Men bara i teorin.

Vi kan prata om det här till döddagar. Det kommer inte att ändra något. Vi har den historia vi har. Om Socialdemokraternas långsamma, trettioåriga opinionstapp inte har rubbat partiets position som först bland ojämlikar, kommer inget annat att göra det heller. Det som behövs är en innovativ lösning.

Jag önskar att jag hade kommit på den själv, för när man väl tänkt tanken är lösningen självklar, som de flesta briljanta idéer. Men en akademiker som ska förbli namnlös – källskydd är utlovat – är upphovsperson.

Det Sverige behöver är en ny Torekovskompromiss.

Den gången, 1971, tvingades republikaner acceptera att svenskarna ville ha kungen kvar. Vi fick en konstitutionell monarki, med en kung som stod i centrum, men saknade all formell makt.

Den här gången, 2022, är det dags för borgerligheten att acceptera att svenskarna – eller åtminstone tongivande svenskar – innerst inne vill ha Socialdemokraterna.

Torekov kan vara trevligt så här års, när säsongen är över. Ingen trängsel, frisk luft och inte sällan solsken. Jag ser alla möjligheter till att en ansvarsfull partipolitisk kommission i den miljön kommer att inse värdet av att Sverige måste bli en konstitutionell socialdemokrati. Ett land där Socialdemokraterna alltid står högst och främst och i centrum, men i gengäld avsäger sig all formell makt.

Det är den perfekta kompromissen för att hantera en uråldrig institution som vägrar att släppa greppet över svenskarnas fantasi. Det är märkligt att ingen tänkt på det tidigare, eftersom vi redan gjort det en gång.

Vilket land det vore! Vi skulle alla kunna gå i första majdemonstrationen. Morgan Johansson och Annika Strandhäll kunde twittra fritt, utan att någon behövde oroa sig för att det spelade roll. Och regeringarna kunde tillträda som de ville.

Läs även: Män röstar på Mars och kvinnor på Venus

Läs även: Är SD ett hot mot demokratin?