Sveriges radikala demografiska förändringar
Beslutsfattare, politiker och ideologiproducenter har torgfört den ena osanningen efter den andra om invandringens effekter på det svenska samhället.
Toppbild: TT
I september förra året offentliggjorde en svensk regering mig veterligen för första gången statistik över den demografiska förändring som Sverige genomgått under de senaste två årtiondena, fördelad på invånarnas födelseregioner.
Tabellen publicerades i en bilaga (Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner, s 7, Tabell 2.2) till Budgetpropositionen för 2025 (Prop. 2024/25:1), och utan någon kommentar. Den rönte ingen större uppmärksamhet.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Själva siffermaterialet är inte sensationellt för den nutidsorienterade, men likväl är det uppseendeväckande.
Under perioden 2020–2023 har Sveriges befolkning vuxit från drygt 8,8 miljoner till drygt 10,5 miljoner, det vill säga med 19 procent.
Tabellens innehåll ser ut så här vad gäller födelseregioner och befolkningsökning i procent:
- Sverige: 6 procent
- Norden eller EU utom Sverige: 31 procent
- Europa utom Norden och EU samt Sydamerika, Nordamerika och Oceanien: 71 procent.
- Mellanöstern: 253 procent
- Asien utom Mellanöstern: 349 procent
- Afrika: 359 procent.
Under en historiskt sett mycket kort period har Sverige genom olika former av invandring tillförts närmare 1,2 miljoner utlandsfödda, adderade till den dryga miljonen utlandsfödda som fanns redan före år 2000. Det är alltså mer än var femte person i landet.
Man behöver inte ha doktorerat i ekonomisk historia eller sociologi för att begripa att radikala demografiska förändringar också för med sig omfattande kulturella, sociala och ekonomiska omvälvningar.
Lägg dessutom till att den proportionellt absolut största befolkningstillväxten vad gäller födelseregioner har skett enligt mönstret: ju större kulturellt avstånd och ju mer dysfunktionella länder, desto större tillväxt.
Enligt den i offentligheten till alldeles nyligen dominerande uppfattningen spelar sådant ingen större roll. Därför har beslutsfattare, politiker och ideologiproducenter torgfört den ena osanningen efter den andra om invandringens effekter på det svenska samhället.
Således har det hetat att det inte finns någon svensk kultur som skulle påverkas av invandringen eller att denna svenska kultur ändå bara är töntig eller att alla avvikelser från den svenska kulturen bara är till godo för samhället.
Det har också sagts, till och med från finansministerhåll, att ju längre kulturell distans det finns mellan de invandrade och det svenska samhället, desto bättre är det, eftersom det uppstår större dynamik då. En näringsminister har utlovat Sverige en superekonomi, om vi ”bara” kan få ut flyktingarna på arbetsmarknaden, oaktat att självförsörjningsgraden år efter år har varit utomordentligt låg för nyanlända.
När sådana argument inte bitit har man i stället hävdat att en stor invandring är nödvändig för att bemanna sjuk- eller äldrevården, oaktat att de som anländer så som grupp har haft sämre hälsa än befolkningssnittet eller gått ut i arbetslöshet och bidragsberoende.
Därtill har man antingen sökt förneka problem kring ökad utanförskap och kriminalitet eller ljugit offentligt som att flyktingar från Syrien skulle ha högre utbildningsnivå än det svenska befolkningssnittet, eller att uppenbarligen vuxna män är ensamkommande barnflyktingar.
Vägran att erkänna problemen, falsarierna och fantasierna har förenats med att stöta ut och mobba de få personer, ända upp till statsrådsnivå, som sökt problematisera den stora demografiska förskjutningen och invänt mot dessa beskrivningar.
Denna period av blindhet initialt, förnekelse därefter och sedan rena lögner, vilken startade med regeringen Bildt 1991, kom att pågå fram till migrationspolitikens kollaps hösten 2015 under regeringen Löfven.
För många år sedan framhöll den dåvarande socialdemokratiska invandrarministern Georg Andersson i ett tal på ”Invandrarrådslaget 1987” i Lycksele att utvecklingen av Sverige till ett invandrarland varit ”ett enormt socialt experiment”. Dock utvecklade varken han, eller andra som efter honom talat om invandringen som ett socialt experiment, vad det var för hypotes experimentet skulle pröva. Ej heller har det getts några riktlinjer för hur experimentet kan göras om eller göras ogjort, ifall man inte skulle vara nöjd med resultatet.
Nyligen sa statsminister Ulf Kristersson att våldsvågen och den globaliserade brottsligheten i Sverige ”också handlar mycket om invandring”, och att invandringspolitiken framöver ”måste förbli mycket stram”.
Viss tillnyktring har skett. Experimentet har avbrutits. Men dess effekter kommer att prägla våra liv för åtskilliga generationer framöver. Det är bara att titta på regeringens egen statistik.
***
I september förra året offentliggjorde en svensk regering mig veterligen för första gången statistik över den demografiska förändring som Sverige genomgått under de senaste två årtiondena, fördelad på invånarnas födelseregioner.
Tabellen publicerades i en bilaga (Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner, s 7, Tabell 2.2) till Budgetpropositionen för 2025 (Prop. 2024/25:1), och utan någon kommentar. Den rönte ingen större uppmärksamhet.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Själva siffermaterialet är inte sensationellt för den nutidsorienterade, men likväl är det uppseendeväckande.
Under perioden 2020–2023 har Sveriges befolkning vuxit från drygt 8,8 miljoner till drygt 10,5 miljoner, det vill säga med 19 procent.
Tabellens innehåll ser ut så här vad gäller födelseregioner och befolkningsökning i procent:
– Sverige: 6 procent
– Norden eller EU utom Sverige: 31 procent
– Europa utom Norden och EU samt Sydamerika, Nordamerika och Oceanien: 71 procent.
– Mellanöstern: 253 procent
– Asien utom Mellanöstern: 349 procent
– Afrika: 359 procent.
Under en historiskt sett mycket kort period har Sverige genom olika former av invandring tillförts närmare 1,2 miljoner utlandsfödda, adderade till den dryga miljonen utlandsfödda som fanns redan före år 2000. Det är alltså mer än var femte person i landet.
Man behöver inte ha doktorerat i ekonomisk historia eller sociologi för att begripa att radikala demografiska förändringar också för med sig omfattande kulturella, sociala och ekonomiska omvälvningar.
Lägg dessutom till att den proportionellt absolut största befolkningstillväxten vad gäller födelseregioner har skett enligt mönstret: ju större kulturellt avstånd och ju mer dysfunktionella länder, desto större tillväxt.
Enligt den i offentligheten till alldeles nyligen dominerande uppfattningen spelar sådant ingen större roll. Därför har beslutsfattare, politiker och ideologiproducenter torgfört den ena osanningen efter den andra om invandringens effekter på det svenska samhället.
Således har det hetat att det inte finns någon svensk kultur som skulle påverkas av invandringen eller att denna svenska kultur ändå bara är töntig eller att alla avvikelser från den svenska kulturen bara är till godo för samhället.
Det har också sagts, till och med från finansministerhåll, att ju längre kulturell distans det finns mellan de invandrade och det svenska samhället, desto bättre är det, eftersom det uppstår större dynamik då. En näringsminister har utlovat Sverige en superekonomi, om vi ”bara” kan få ut flyktingarna på arbetsmarknaden, oaktat att självförsörjningsgraden år efter år har varit utomordentligt låg för nyanlända.
När sådana argument inte bitit har man i stället hävdat att en stor invandring är nödvändig för att bemanna sjuk- eller äldrevården, oaktat att de som anländer så som grupp har haft sämre hälsa än befolkningssnittet eller gått ut i arbetslöshet och bidragsberoende.
Därtill har man antingen sökt förneka problem kring ökad utanförskap och kriminalitet eller ljugit offentligt som att flyktingar från Syrien skulle ha högre utbildningsnivå än det svenska befolkningssnittet, eller att uppenbarligen vuxna män är ensamkommande barnflyktingar.
Vägran att erkänna problemen, falsarierna och fantasierna har förenats med att stöta ut och mobba de få personer, ända upp till statsrådsnivå, som sökt problematisera den stora demografiska förskjutningen och invänt mot dessa beskrivningar.
Denna period av blindhet initialt, förnekelse därefter och sedan rena lögner, vilken startade med regeringen Bildt 1991, kom att pågå fram till migrationspolitikens kollaps hösten 2015 under regeringen Löfven.
För många år sedan framhöll den dåvarande socialdemokratiska invandrarministern Georg Andersson i ett tal på ”Invandrarrådslaget 1987” i Lycksele att utvecklingen av Sverige till ett invandrarland varit ”ett enormt socialt experiment”. Dock utvecklade varken han, eller andra som efter honom talat om invandringen som ett socialt experiment, vad det var för hypotes experimentet skulle pröva. Ej heller har det getts några riktlinjer för hur experimentet kan göras om eller göras ogjort, ifall man inte skulle vara nöjd med resultatet.
Nyligen sa statsminister Ulf Kristersson att våldsvågen och den globaliserade brottsligheten i Sverige ”också handlar mycket om invandring”, och att invandringspolitiken framöver ”måste förbli mycket stram”.
Viss tillnyktring har skett. Experimentet har avbrutits. Men dess effekter kommer att prägla våra liv för åtskilliga generationer framöver. Det är bara att titta på regeringens egen statistik.
***
