Sveriges värsta snattare

Det här är en berättelse om hur en handfull stora företag i Sverige olovligen snattade 5–10 miljarder kronor, minst en hundralapp i månaden, från svenska hushåll och företag, utan att varken myndigheter eller politiker förmådde stoppa dem. Snattarna är statligt sanktionerade privata monopol som alla svenskar måste leva med. Det handlar naturligtvis om elpriserna.

Det hela börjar 1994–1996 med avregleringen av den svenska elmarknaden. Många har i vinter riktat in sig på att allt är elbörsens fel, att priset går upp när det är kallt och fler efterfrågar el. I realiteten har flera utvärderingar visat att avregleringen ändå skapat innovation, lägre priser och miljönytta.

Men i samma veva begicks ett ödesdigert misstag. El består av två delar. Dels själva strömmen, som kan produceras och levereras av många konkurrerande bolag. Dels den kabel som för elen till dina två hål i väggen. Där är det bara lönsamt med enda kabel, ett monopol. Misstaget var att även detta monopol privatiserades utan att man tänkt igenom hur man skulle hindra privatmonopolisterna från att chockhöja priset, vilket de gjorde så fort de kunde. Monopolen köptes dessutom snabbt upp av stora kraftbolag.

Kvar för att skydda oss medborgare, som inte kan leva utan el, sattes en liten svag myndighet vid namn Energimarknadsinspektionen. Som vapen hade den en lag som bara tillät dem att granska monopolen i efterhand, och i efterskott försöka kräva tillbaka pengar till kunderna.
Den lilla inspektionen byggde en datormodell för vad nätet borde kosta. Det visade sig att många tog en halv gång för mycket betalt, eller mer. Bland dem som inspektionen krävde på återbetalning till konsumenterna fanns alla de tre stora kraftbolagen, Fortum, Eon och Vattenfall. Kraftbolagen svarade med att rekrytera Sveriges främsta juridiska expertis och stämde inspektionen. Tusentals sidor strömmade in till länsrätten tills processen lamslogs. När Fokus för fem år sedan granskade Sveriges värsta konkurrensbovar stod elnätsbolagen högst upp på listan.

Då vaknade politikerna till. Energimarknadsinspektionen fick mer resurser, och en ny lag som gav dem rätt att reglera nätavgifterna på förhand i stället för i efterskott.

Men efter hårt kampanjande lyckades kraftbolagen både få bort datormodellen som pekade ut dem, och den retliga ledningen för Energimarknadsinspektionen.

Yvonne Fredriksson, som utsågs till ny generaldirektör för Energimarknadsinspektionen, sa vid tillträdet att hennes uppdrag var »att fortsatt bidra till att utveckla de svenska och nordiska energimarknaderna … i konstruktiv dialog med näringsliv och konsumenter«.

Nej, faktiskt inte alls. Energimarknadsinspektionens uppdrag är att med kraft företräda konsumenterna, ingen annan. Det är vår (enda) skyddsvall mot de privata nätmonopolen. Chefen för denna myndighet måste vara omutlig och outtröttlig.

Nu gör inspektionen precis det misstag som många varnat för ända sedan monopolen privatiserades: man räknar avkastning (vinst) som om näten vore splitter nya, vilket ger höga vinstmarginaler, trots att näten i verkligheten är gamla och redan avskrivna. Men underhållskostnaderna sätts samtidigt högt, med motivering att näten ju egentligen är gamla. Monopolen tillåts alltså ta betalt två gånger om. Konsultföretaget Sweco har räknat fram att detta kostar konsumenterna sju miljarder kronor om året. Dagen efter att denna siffra publicerats sa ett av de stora kraftbolagen upp alla sina kontrakt med Sweco. Som av en händelse.

Elnätsmonopolen brukar påstå att de behöver göra stora vinster eftersom de måste göra så stora investeringar i näten, gräva ned kablar, ansluta vindkraftverk och så vidare. Men den förklaringen lurar bara den som missade grundkursen i finansiering. Investeringar är nätbolagens jobb, de behöver inte extraordinära vinster för att klara underhåll och innovation, lika lite som Volvo plötsligt kan chockhöja priset på S80 för att bygga en ny fabrik.

Nätbolagen har låg risk och kan därmed låna till investeringar till låg ränta – följaktligen bör de ha låg avkastning, låg vinstmarginal. Ny it-teknologi borde dessutom, om något, öka effektiviteten och dra ned priserna.

Allt detta hade kanske passerat om det inte varit för vargavintern. Nu rullar elupproren över Sverige och det politiska trycket ökar.

Energimarknadsinspektionen har nu en chans skärpa sin modell och sitt tonläge. Vinsterna i nätmonopolen ska vara som i alla andra mogna branscher, små men stabila. Därutöver måste nätbolagen tvingas betala tillbaka.

FÖR ÖVRIGT borde alla som orkar läsa Långtidsutredningen 2011 under forskaren Oskar Nordström-Skans. Bakom den tråkiga titeln döljer sig en rafflande akademisk uppgörelse med stillastående politik på jobbområdet.