Svett, sex och skottlossning

När solen makat sig upp över Mexikanska golfens gröna skum tar jag bron från Sanibel Island in till ormhärvan av motorleder kring Fort Meyers. Florida är en fars. Florida är målsökande sjok av hetta i luften, laservarma fält som letar sig till svalkan på ens svettiga hud och steker bort den. Florida är paradiset utan änglar.

En plåtig, tomatröd lastbil kör om mig på insidan, samtidigt som ett koppel med hjälmlösa bikers sprider ut sig och saxar sig förbi allt och alla. Ledarhunden har det största skägg jag sett och jag undrar om han färgar det rött eller om det finns en skotsk problematik i botten. På hans handsignal samlas de andra plötsligt i en rät linje bakom honom och återgår till att underkasta sig trafikens konventioner; en vägtull närmar sig, och där brukar det stå snutar.

Jag saktar in och väntar på att det ska pipa till och bommen höjas. Som vanligt efter ett stopp gasar jag för hårt sedan, och får bromsa in för att inte ramma bilen framför: amerikaner gillar att dra ut på situationer, att sega sig loss först efter en stunds trög självbelåten begrundan av läget.

Förbi platta köpcentrum och evigt nymålade outlet-byar, längs med mygghärjade marinor där unga män från Honduras går runt och kyler ner bryggorna med turkosa vattenslangar. Solen börjar tränga igenom diset på allvar nu. Det är den egentliga gryningen, den framåt tiotiden, och det kritvita ljuset ser märkligt vintrigt ut från insidan av en luftkonditionerad jeep. Natten igenom har det åskat och störtregnat, men det syns inte på asfalten. Det syns inte i ögonen på förarna jäm­sides med mig när vi då och då blänger på varandra i ännu en kö.

Av från den fyrfiliga motorvägen upp på en ramp. Över en korsning och in på Fowler Street, där det ligger fler pantbanker än restauranger, där det står horor i skuggorna och ingen vet om de just gått av eller snart ska på igen. Några av dem vet det inte ens själva.

Tio minuter senare parkerar jag.

En halv cigarett röker jag i värmen – de få skuggorna är som sagt upptagna – innan jag går in. På dörren sitter en halv lagbok uppklistrad med förhållnings­regler. Ingen alkoholförtäring i lokalen. Inga djur. Inga medhavda vapen annat
än i särskilt föreskrivna skyddsboxar.

Inne är det svalt och mörkt jämfört med solgasset, som om det är hit den gångna natten flytt. Det blir några formulär att fylla i, varav de flesta handlar om att jag kan glömma att jag får stämma någon om jag skulle råka skjuta mig själv. Jag pekar på en ny 9 mm-pistol, en Steyer jag läst om.

»Stabilt vapen«, säger föreståndaren. »Men siktet är åt helvete. Funkar bäst mot rörliga mål.«

»Precision är inte allt«, säger jag. Så tar jag med mig pistolen, en ask ammunition och skyddsutrustningen i en orange låda in till själva skjutbanan. Där står en ensam blek kvinna med revolver. Hennes parfym från Dior doftar körsbärstobak och vanilj.

Hon hälsar inte.

På film hade vi utväxlat åtminstone en replik. Men det är inte på film, inte för henne i alla fall. Hon håller på att lära sig något som hon inte räknade med för tio år sedan att hon skulle behöva.

Steyern är en katastrof. Den är för klumpig. Siktet är trubbigt och mer i vägen än till hjälp. Jag byter till en belgisk FNS-9 och det går bättre. Ibland går jag ut och röker och hämtar då en ny ask ammunition och färska måltavlor på väg tillbaka in.

Jag löses upp, skingras tillsammans med krutröken där den försvinner mot taket. Ändå blir jag tyngre, fastare. Till slut hör jag inte skotten längre, bara tomrummen emellan. Sex timmar hinner gå innan jag kliver ut därifrån. Om jag nu någonsin gör det; om jag nu någonsin kommer på en anledning.