Sviken av en grottman

Det är en grå afton i oktober och jag unnar mig lite jaktporr med Donnie Vincent. Donnie är en amerikansk vildmarksbiolog, äventyrare och jägare, samt huvudperson i filmer där han tar sig till storslagna, avlägset belägna platser och trotsar elementen i åtsittande tröjor.

I Donnies jaktporrfilmer är jakt aldrig tråkigt, fult eller obekvämt. Tvärtom är jakt bara dramatiskt och sexigt hela tiden. I stället för att sitta och halvsova i ett torn jagar Donnie vitsvanshjort från hästryggen. Eller bestiger berg på jakt efter en särskilt jobbig get. Eller hoppar in i sitt röda propellerplan och flyger till ett svårtillgängligt ställe befolkat av särskilt ilskna björnar.

Somliga kanske skulle störa sig på en självförhärligande människa som envisas med att jaga med combat-smink i hela ansiktet. Det gör inte jag. Det kanske är för djurens skull han målar sig svart och grön? Jag skiter i vilket och bara njuter av själva Donnie. Tills han plötsligt tittar in i kameran och börjar förklara sig. »Jag är stolt över att vara jägare«, säger han med sprucken stämma. »Det är tid att sluta be om ursäkt för sättet vi skaffar vårt protein. I dag är det bara jägarna, fiskarna och en liten grupp småskaliga bönder som har en tydlig bild av varifrån vår mat kommer. Vanligt folk har ingen aning.«. Han pausar en sekund. »Men det har vi.«

Jag kommer av mig totalt. Vad fan är det här? Ena stunden sitter man och gottar sig åt hundratio procent oförfalskad grottman i Goretex, i nästa sekund urartar det hela i ett ömsom fjäskigt, ömsom skrytsamt, ömsom moraliserande försvarstal för jakt? Med ens har det lagt sig en matt hinna över min lilla porrkväll. Jag knäpper av Donnie och går och lägger mig. Blundar. Funderar över varför det nästan alltid blir så defensivt, förljuget och humorlöst när människor ska formulera sin relation till jakt. Varför jakt  måste försvaras medan alla vi som äter kött aldrig känner oss tvingade att leverera rationella förklaringar och nyttoargument som rättfärdigar våra matvanor. Har jag ställt väckarklockan? Ser framför mig hur Donnie fäktar sig nedför en skummande fors i sin lilla kajak. Eller nej, Donnie går på ett jättebestämt sätt genom en rytande snöstorm i bara understället.

»Okej, förlåt, jag menade inte det där jag sa«, säger Donnie med snö i ögonfransarna, »varken jag eller någon annan jagar för att göra världen till en bättre plats.« Jag väntar. Han fortsätter. »Vi jagar inte för att det finns något fel med vår samtid som just jakt skulle kunna ställa till rätta. Vi jagar inte djur för att göra dem en tjänst, och uppriktigt sagt jagar vi inte ens för att det är bra för miljön.«

En buffel har stannat för att dricka och märker inte hur Donnie smyger sig närmare genom det torra präriegräset. Han har bara på sig ett litet höftskynke av mjukt skinn och hans hud glöder i skymningsljuset. »Att jaga är inte bra för någon annan utom för den som jagar«, fortsätter Donnie som nu rider på en varg i månskenet, »och vi som jagar, jagar för att vi av olika anledningar tycker om det«. Fyra perfekt synkroniserade örnar låter sina banor korsas precis ovanför hans huvud. »Man kan gilla att jaga«, skriker Donnie för att överrösta alla stråkar och pukor, »och man kan gilla att föda upp labradorer. Eller sola naken, baka småkakor, ta sig till olika ställen för att glo på utsikten eller ha långa samtal med andra människor om inget särskilt. Det är inte bra för något. Det är bara ett av många olika sätt att vara människa på.«

Gryningsljuset målar bergets sidor med sitt guld. Maralhjorten står helt stilla. Donnie höjer pilbågen och drar tillbaka bågsträngen. Djuret han siktar på är ett ensamt handjur med majestätisk krona. Han sänker bågen. Sekunderna går. Pilen träffar. Hjorten vacklar till och faller.