SVT borde ha gjort en ubåtsthriller i stället
SVT:s "Whiskey on the rocks" skildrar inte den mer övertygande orsaken till vad U 137 gjorde i Karlskronas skärgård.
Toppbild: TT / Arkivbild
Det skulle vara komiskt, om det inte vore så groteskt. I åratal har bägge public service-bolagen varnat för spridningen av ”ryska narrativ” och ”desinformation” i svensk offentlighet; sedan gör SVT själva lättsam juldagsunderhållning av den allvarliga U 137-incidenten i Karlskrona skärgård i oktober och november 1981, helt i linje med den ännu torgförda ryska propagandan att den grundstötta Whiskeyubåten bara råkade komma in på svenskt sjöterritorium och marinens skyddsområde.
Förvisso skildrar SVT:s julserie Whiskey on the rocks den ryska ”felnavigeringen” som en olycklig följd av för mycket vodka. Men helheten gör att ambassaden på Gjörwellsgatan torde ha lätt att förlåta detta lilla nålstick.
Den verkliga historien om ubåtskränkningen berättas med nya infallsvinklar i Lars-Erik De Geers helt färska bok, Kärnvapen på svensk mark! (Ranunkel förlag 2024). Författaren, docent i kärnfysik och länge anställd vid Försvarets forskningsanstalt (FOA), är inte vem som helst i sammanhanget, utan en av de tre personer som skickades att undersöka huruvida U 137 hade kärnvapen ombord.
När gruppen oanmäld mätte radioaktiviteten vid ubåtens torpedluckor, från en liten utombordare som låg jämsides den stora inkräktaren, var De Geer ögonblick från att bli skjuten av en rysk officer som befarade att ett svenskt angrepp var förestående; jag föreställer mig att han kan hålla sig för skratt om han tittar på SVT:s förmenta komedi.
Lars-Erik De Geers tillbakablickar på de där oroliga höstdagarna är läsvärda i sig själva, men mest intressant är hans analys av vad U 137 faktiskt gjorde i Karlskrona skärgård.
Tesen om "en oavsiktlig inträngning på svenskt militärt skyddsområde utan onda syften” kan ju helt avfärdas. Till exempel fungerade ubåtens navigeringsutrustning, som den ryska besättningen påstod var trasig, problemfritt vid svenskarnas egen inspektion.
Liksom den pensionerade kommendörkaptenen och biträdande MUST-chefen Nils-Ove Jansson, som har skrivit flera initierade böcker om sovjetiska ubåtsoperationer i Sverige, misstänker De Geer att U 137:s uppdrag hade att göra med minering av marinbasen i Karlskrona med kärnladdade minor eller torpeder. Den typen av mindre kärnladdningar fanns i den sovjetiska arsenalen och kunde fjärrutlösas i en krigssituation.
De Geers framställning vinner särskild tyngd genom att han identifierar ett troligt taktiskt skäl till en sådan operation i svenska vatten. Han tar fasta på vad som ligger rakt söderut från Karlskrona: Polen.
Under hela denna höst 1981 talade mycket för en sovjetisk intervention där, i stil med invasionerna av Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, för att krossa uppblossande självständighetsambitioner och den oberoende fackföreningsrörelsen Solidaritet. Den polska regeringen genomförde till slut, på Luciadagen den 13 december, en egen statskupp för att hindra en sovjetisk av ännu värre art.
Men i det fall att Moskva hunnit agera mot Polen, påpekar De Geer, hade man samtidigt velat skydda sig mot ett eventuellt militärt ingripande från västländerna. Vid denna tid, i början av 1980-talet, var nämligen en ovanligt alarmistisk och paranoid världsåskådning förhärskande i Kreml. En atomminering av den strategiskt viktiga Karlskronabasen hade givit Sovjetunionen handlingsfrihet i Östersjöområdet.
Detta skulle enligt De Geer kunna förklara varför Sovjetunionen inte bara avsiktligt klöv territorialgränsen en första gång med U 137, utan också skickade tillbaka en mindre undervattensfarkost till Karlskrona skärgård blott en månad senare, när den politiska kostnaden för upptäckt givetvis var oerhörd.
Jag tycker att det är ett övertygande scenario; i alla fall bra mycket mer övertygande än SVT:s vodkatripp. Lars-Erik De Geers bok skulle också kunna tjäna som stoff till en riktigt bra thriller, som kan påminna om hotbilden mot Sverige både då under det första kalla kriget och nu, under det andra. Det vore public service.
Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan.
